1000 Little Lies

I dag är en bra dag, sa hon helt normalt.

2012-02-29T01:19:00.005+01:00

Jag måste skriva så jag inte glömmer.
Det där med "Good enough" dök upp igen.
I min skalle.
En helt ny känsla eller tillstånd snarare, börjar ta sig ton i mig.
Jag har aldrig fattat grejen med lycka och välmående - nyktert.
Att må sådär ok som vanliga människor gör. Att nöja sig med det?

Jag trodde att jag förstört min grund-lyckokänsla för länge sen.
Gått om den med hästlängder när jag varit påtänd.

Det jag känner nu är en helt annan grej.
Inte alls som en tripp...
Ja. Hur idiotisk är hon som tror att lycka ska kännas som att va påtänd!?
Men hur fan skulle jag kunnat veta att det inte var så?

Om vanliga människor brukar gå omkring och må så här - då förstår jag att ni tycker det är märkligt med knarkare.

I dag har jag filmat med min älskade vän och skådespelare.
Jag har varit i nya stödboendet dit jag flyttar på fredag.
Jag har varit och jobbat med en ny dokumentärserie.
Jag har fått friplåtar till mina gudbarn på fredag.
Jag har fått blommor av personalen här på boendet.
Och bäst av allt var mötet i kväll.
Vilka jävla fina, starka människor.

Jag ligger och lyssnar på bråket

2012-02-24T03:50:00.007+01:00

Jag ligger och lyssnar på bråket ute i vardagsrummet.
De är fulla nu igen.
Klockan är nånstans mellan 2 och 3 på natten, jag vet det för jag har varit
uppe flera gånger med ursäkten att jag inte kan sova.
Jag kontrollerar dem.
De var glada för en stund sen och nu är de arga.

Min styvsyster sover djupt.
Hon snarkar lite och hennes säng är full med gosedjur.
Jag och min bror ligger på luftmadrasser nedanför sängen. Utan djur.
Plötsligt brakar pappa in och sliter upp mig och min bror.
"HELVETE!" skriker han. "Vi ska dra hem NU! Det här satans huset!"
Vi säger ingenting. Klär snabbt på oss, ute på nolltid.

Busshållplatsen ligger precis utanför porten.
Pappa kedjeröker så det blir stora moln i natten.
Jag tittar ner på våra fötter.
Jag har röda Graningestövlar och min bror har blå, trots att våra favoritfärger är de motsatta.
Men det vet förståss ingen.
Jag kommer vara trött på dagis imorgon igen, tänker jag och gäspar.
Och så kommer äntligen nattbussen.

Min älskade kompis kommer hem från Värmland imorgon.
Med sig har hon sin nya kille.
Det ska bli underbart att träffa dem i morn'!

I did it my day

2012-02-24T00:56:00.008+01:00

I dag har jag fullföljt min KBT-behandling,
den sista dagen i eftervården.
Det var nånting skumt med behandlingen,
kan inte sätta fingret på vad.
Fick inget nytt hopp liksom.
Litet menlöst.

Trevligt var iallafall bussarnas initiativ på denna dag.
Det blir alltid lite extra festligt
att graduera med flaggan i topp.

Och jag som älskar prinsesstårta, just idag bjöds det på sån!
Hur kunde de veta?
Alla var glada på tunnelbanan också.
Jag sprider nog god energi omkring mig.

Det är härligt att få stå i centrum.
Att bli firad på riktigt.

Jag ligger säkert

2012-02-21T15:09:00.006+01:00

Jag skriver inte så mycket nu, jag går på möten varje dag och laddar ur, laddar om.
Så mycket bra har börjat ske!
Lugna drömmar, lust att läsa, mer energi.
Jag har blivit jobbhuntad av världens bästa producent.
Jag tänker ofta på scenen där programledaren i Idol deklarerar att: "Du sitter säkert!".
Det spelas upp för mig när jag ligger i min trygga säng.
"Här ligger jag och har det säkert!"

Och troligtvis vaknar jag i samma säkra säng dan därpå,
för vad som än händer i dag behöver jag inte starta nåt jävla ståhej.
Jag kan bara dra in på ett möte, ringa min sponsor, backa lite och vips så ligger man
där SÄKERT igen.

San Valentino

2012-02-14T19:08:00.002+01:00

Vad fan står det där Alla-hjärtans-dag för egentligen?

När jag jobbade på krogen var det den värsta dagen på året.
Fullbokat med bara 2:or (bord för två), par som just träffats.
Nyförälskelsen blir så tafflig när uppvaktning ska ske på bestämt datum.
Ett nervöst töcken lägger sig som en dimridå i restaurangens matsal och tystnaden mellan de två turturduvorna blir så obehaglig att man vill låsa in gästerna i frysen tills de kommer ut skrikandes.
Men det gör man ju inte.
Man springer på som en galning och tar beställning efter beställning, lyssnar tålmodigt när den ena efter den andra stammar fram sina festliga önskemål medan maten en inte hinner gå ut med står och kallnar i luckan.
Det är nåt magiskt med de där Valentine-dagarna.
Inget tvång. Inga känslor av total ensamhet hos den evige singeln. Ingen kommers.
Bara massor, massor, massor utav kärlek.
Älskar er! Pip.

Jag har sån tur som har ett möte att gå till ikväll.

Tack till alla hundar jag fick hänga med i helgen!

2012-02-12T22:54:00.005+01:00

"JAG HINNER INTE!" är några ord som jag aldrig mer vill ha.
När en skräckslaget ser på sina vänner som vill träffas och bara 'umgås'.
Att prata om saker som varken rör jobb eller att bli full eller hög.
Vissa verkar inte fatta hur stressigt jag har det, en del har till och med mage att ringa.
Vem fan har tid att prata i telefon!?

Jag kör just nu 90/90. 90 möten på 90 dagar.
Jag vill vänja fötterna att gå in på ett möte istället för in på en bar.
Det verkar fanimig som nötning fungerar.
Jag. Märker. Skillnad.
Efter bara två veckor.
En jävla skillnad enligt mig.
Jag börjar höra vad folk säger på möten.
Det känns BRA att dela (!).
Jag upplever ett lugn när jag sitter på min stol.
Och - jag har börjat tycka att det är skönt och viktigt att umgås med vänner,
utan att göra just någonting.

I morgon ska jag till sjukhuset för att scanna levern.
I morgon ska jag vara talare på ett möte.
Bara en sån sak. Eller två.
Jag är så lycklig för vårt filmmanus.
Och för mitt bästa bollplank och skådespelare, det känns nästan för bra för att vara sant.
Amen.

Inte nåt kamerafokus

2012-02-10T19:19:00.000+01:00

FOKUS har jag skrivit på min arm.
"Vad är ditt fokus?" frågade min sponsor när jag öste på om vilka gnälliga, fördömande jävlar alla var på mötena.
Vaddå fokus!? Va fan menade hon med det?
Jag har väl massor av jävla fokus, tänkte jag, på olika saker.

Jag har börjat filma.
Tre dokumentärer samtidigt för att börja försiktigt.
Jag är lyrisk. Önskar att jag får hålla på med det här för alltid.
För alltid KAN jag faktiskt göra det, om jag håller mig drogfri.
Det är faktiskt det enda riktiga hindret, att jag börjar göda min kroniska sjukdom.

90/90 har jag lovat mig själv.
Det måste komma först. Möten och sponsor-kontakt kommer först.
Fokus alltså. Fokus på att vara drogfri.
Det var nog det min sponsor menade.

JAG ÄLSKAR ER!!!

2012-02-01T15:06:00.001+01:00

Jag tappade sugen ett tag. Sånt händer.
Mycket ska upp till ytan när man lyfter på locket.
Upp kom en massa sura miner som ville sätta stopp för det här men upp kom också en kreativ jävel och den jäveln var utsvulten!
Jag bestämde mig för att mata den utsvultne, men bara på några villkor;
1. Att den följer med på 90 möten på 90 dagar.
2. Att den går med på att inte hänga med aktiva beroende.

Ok, sa jäveln och vi åkte till Sveriges störste filmregissör, för att börja någonstans.
Där fick vi en massa ny inspiration samt ynnesten att låna en dv-kamera för att spela in en pilot av min filmidé.

Tack.
Tack snälla ni för att ni läser här ibland och för att ni får mig att känna nån slags tillhörighet.
<3

REDRUM

2012-01-31T10:53:00.007+01:00

Det bor ju ett par tvillingar här som liknar Karlsson på taket.
Tänk om de skulle dyka upp längst ner i korridoren,
iförda varsin liten ljusblå klänning.
Och att jag just då kommer åkandes i en trampbil.
Sånt tänker jag på när jag torkar golven på stödboendet.

Mitt hus i en flaska

2012-01-29T13:44:00.013+01:00

Det är ett vidrigt hus.

'Huset som Gud glömde', kallar vi det i behandlingen.
Ironiskt nog ser jag huset spegla sig genom Loka-flaskorna i fönstret.
Genom den ofarliga dryck som spelar ersättare i mina tragiska dramer.

Jag måste hitta något som kan få mig att stå ut.

Himmel - Helvete är ämnet i veckans fotosöndag på Twitter.
Bara tanken på att jag just bidragit får mig att förakta mig själv, ännu mer.

Utsikten just nu:

2012-01-29T11:44:00.004+01:00

2012-01-28T16:35:00.007+01:00

Ska jag vara ärlig så kräks jag på allt.
Mina härliga grannar kryper mig under skinnet.
JAG VILL UT!
Jag vill använda knark och jag vill hälla i mig stora härliga drinkar och skummig jävla öl serverad i tyska glasstövlar á MINST fem liter.

-Så ska jag inte tänka!!!
Minst en sexa Jäger för varje liter bärs och en kasse med kokain.

Sen vill jag bara somna.
Jag HATAR det här meningslösa jävla pisshelvetet.
Skådespel.
Skryt om vem som gått ner sig mest!

Äntligen är jag nere i mitt kolsvarta, här ser man saker klarare.

Ett hemligt brev

2012-01-25T10:03:00.001+01:00

Någon har snott en buss

2012-01-25T07:16:00.000+01:00

I går.
Under natten hördes en buss parkera utanför mitt fönster.
Föraren var något högljudd och med all säkerhet en av mina grannar.
Någon hade tjålat med sig en buss hem.
Litet kreativt ändå måste man säga.

Fan vad jag håller på - DYGNAR som en jävla 14-åring!

2012-01-23T07:19:00.003+01:00

Jag har grava sömnproblem.
Det har pågått i tre månader och jag VET hur dåligt det är för att hålla sig clean.
Det oroar mig för min sponsor är på mig om detta och då är det inte en bra grej.
Det börjar med att jag inte kan somna, sedan passerar jag tidpunkten för det normala gå-och-lägga-sig varpå jag tänker: 'Nu har det ändå gått så långt att jag kan lika gärna kan vara vaken till i morgon kväll'.
Så där håller jag på.
Varje jävla natt.
Är vaken i två dygn och sedan sover jag i ett.
Det sägs att man inte kan ta igen förlorad sömn men vad är då detta!!?

Jag drömde iallafall att jag gjorde alkoholfria drinkar.
Det känns som en seger med tanke på den mängd sprit som hittills dominerat i min drömmar.
Jag blandade dessutom med van hand. Det var inget nytt kändes det, som om alkoholfria drinkar var en del av min personlighet.
Har tidigare aldrig fattat grejen med folk som vill ha en 'drink' utan sprit i.
"Men ta en Ramlösa för fan." har jag tänkt. Skit samma vad man dricker liksom.

Så tänkte jag inte i drömmen.
Varsågoda, här är receptet:
Fyll hela glaset med is (Ett stort glas, typ pint men inte Öl-glas, plastigare + drinkpinne)
1/3 päronjuice (tjock italiensk typ Mersi)
1/3 jättestarkt blandad grapefruktjuice
1/3 sodavatten, med myclet sälta och kolsyra

Till min älskade vän E

2012-01-22T01:52:00.004+01:00

Till min älskade vän E.
Cheezy och god.

Dotter till en dotter

2012-01-21T13:59:00.008+01:00

Min bästa kompis ringde just och var ledsen.
Hon har inte haft det lätt.
Vi har känt varandra sedan lågstadiet och redan då fick hon smaka på ett och annat av mina utbrott.
Hon fick barn tidigt. En dotter som jag älskar så mycket.
När dottern var liten brukade min vän skämta om att jag nog var hennes riktiga mor,
ty även hon fick ett hett humör.
I vuxen ålder har både jag och dottern tilldelats bokstavs-diagnoser.
Vi har också båda två fallit för drogen.
Jag ser hur hon använder, till och med när hon dricker är det skrämmande likt
mitt sätt.

Vi har försökt att kontakta beronde-terapeuter. Det går framåt men de är liksom så mjäkiga med unga.
Jag vill inte att dottern ska utvecklas till en sån som jag!
Hur blev det så här?
Min vän som har plockat upp mig och räddat mig överallt, har inte vi facit på hand?

I natt gick dottern över styr igen. Ingen vet var hon är.
Min kompis som pluggar i annan ort har låtit dottern och hennes pojkvän bo i hennes hem när hon är borta.
Grannarna har hört av sig under natten, de har fått nog säger de.
Polisen har varit där.
Min älskade kompis är ledsen och besviken. Orolig och dränerad på känslor kan jag tänka.
Jag känner skuld.
Vi ska mötas på Centralen klockan 18.
Sen åker vi till lägenheten, jag hoppas att dottern är där.

VIVERE A MILLE

2012-01-19T05:13:00.008+01:00

I en italiensk tv-serie jag följer utropar deltagarna ofta:
"Voglio vivere questa esperienza a mille!" (Jag vill leva den här erfareneten fullt ut.)
Då jublar och gråter publiken. Så patetiskt och härligt.
Jag gillar att man säger 'leva' den här erfarenheten.
Litet så resonerar jag nu om min sista tid här i huset.
Jag borde dokumentera allt, jag vill att ni ska träffa de runda små gubbarna som driver kiosken här - Karlsson på taket-bröderna, aka 'Tvillingarna'.
Man kan endast separera dem via deras T-shirtar, den ene bär blå och den andre bär vit.
Tvillingarna har varit separerade en enda gång i livet, då satt den ene häktad.
Soc har varit 'snälla' och låtit dem få EN lägenhet istället för två.
"De e ju ingen mening me å ge oss två sa vi va, den ena kvarten kommer ju bara å stå tom då." säger dem.

Någonstans i huset bor också en fd tjackpundare som i dag är clean och ansvarig som husets 'Platschef'.
Han ser tuff ut, skulle lätt platsa i ett motorcykelgäng om man säger så.
Man skulle inte ta 'Platschefen' för en som ömt vårdar en skadad katt på sitt rum.
Inte heller för en som klistrar upp kattägar-efterlysningar över hela området.
Men jo, sånt gör han.
Stora fina affischer i färg har han tryckt upp.
Platschefen är en av alla äldre missbrukare som blivit tidigt pensionerad och som nu jobbar gratis.
Till katten har han köpt jod och allt som behövs för att fixa bitsåren.
"SÅNT DÄR GREJAR JAG SJÄLV; DET HAR JAG ALLTID GJORT." skrek han idag vid lunchen.
Jag tror honom.

Vi är några stycken som brukar sitta vida samma bord i matsalen.
Det är jag, 'Kulan', 'Göteborgarn', 'Sverre' och 'Börne'.
Det är högljutt vid vårt bord, dels för att alla skriker när de pratar och dels för att vi kastar glåpord åt varandra och till de som passerar.
Skitrörigt verkligen.
Jag skulle kunna bo här bara för att få svära och skrika vid matbordet med de här människorna.

Om ett par månader har jag säkert glömt allt det här.
Jag ska fota.
Kiosken. Matsalen.
Tvillingarna, Platschefen, Radiomannen, Hundrakilos-kvinnan, Paret, och alla de andra som nog blir kvar ett tag till.

I got one more high left in me.

2012-01-18T00:19:00.004+01:00

Det finns en sak som funkar för mig och det är ett dagligt program.
Varje morgon tar jag ett beslut: "De kommande 24 timmarna ska jag vara drogfri".
Under mitt dagliga program ingår också saker som träning, läsning, meditation,
samvaro, möten etc.
Det är ett väldigt fiffigt sätt att leva på.
Den här dagen började som skit - och nu känner jag mig nöjd och hög på just ingenting.
Utan att ens kastat in handduken.

PANIK

2012-01-17T10:14:00.001+01:00

PANIKÅNGEST
Ingen dag är den andra lik.
Jag känner mig LIVRÄDD.
För döden och för andra människor.
Eller snarare för livet före döden.
hjälp...

Jag fick ett nummer

2012-01-16T00:24:00.010+01:00

Det finns människor här i huset som är värda minst varsin långfilm. (Thrillers).
Den där killen på trean som sänder radio - från sitt rum, till exempel.
Hans lya ska tydligen se ut som om en riktig rymdstation. (Pundare.)
Igår kom han med en helt ny jacka till mig.
'Den är hel iallafall, till skillnad från dina trasiga.' sa han.
En varm och mjuk fleece-jacka. Jag har aldrig ägt ett sådant plagg.
Grymt!

Nyss knackade han på igen, den här gången med en liten lapp.
Han sa (med mycket hög röst): 'HÄR! Om du vill ha kontakt nån gång'.
Jag fattade ingenting.
-'Eh... vaddå!? VAD SKA JAG MED DET HÄR TILL!!?' skrek jag tillbaks och tittade på lappen.
"Anders Söderström. 0734-259801."
Ingen jag kände.
Kanske var det nån el-montör eller något? Hade jag sagt att jag behövde hjälp med det?
Jag frågade (litet lugnare): -'Ok. ANDERS..? Varför ska jag ringa honom?'
Radiokillen skruvade på sig: -'Ja, asså...'

Ja, ni fattar.
Måste lösa det där litet smidigt senare.
Nu knackar det på dörren igen!

Tre månader clean

2012-01-15T01:06:00.004+01:00

I dag har jag varit ren i tre månader.
Igår kände jag en sån sorg för att jag inte vågade gå på årets Elle-gala.
Det hör liksom till att dricka på såna tillställningar.
-FY FAAAN vad kul alla kommer att ha, grät jag inombords.

Segerkänslan idag.
Tillsammans med folk jag riktigt känner.
Och kärlek jag inte känt på länge.
Utan NA skulle jag aldrig varit här idag, det är mäktigt!

En lägenhet är ledig

2012-01-13T00:45:00.001+01:00

Tolv dagar utan huvudvärk.
Tre dagar med träning.
Åttionio dagar drogfri.
Igår ringde soc: "En lägenhet är ledig i stan nu." sa hon.

Godmorgon minusgrader!

2012-01-10T07:32:00.004+01:00

Med vänlig hälsning 'Världens tacksammaste innehavare av säng och varmt täcke'.
Innan jag flyttade hit fick jag egna kuddar och täcken från två av mina bästa vänner.
Det är de som är de verkliga superhjältarna.

Fan vad jag älskar er!!!

Audry Hepburn

2012-01-08T18:14:00.002+01:00

Söndag kväll. Audry Hepburn på tv!
Folk köar till alkoholmätaren i receptionen.
Jag är så jävla nöjd med mina åttiofem drogfria dagar.
Ödmjuk inför miraklet!

Det känns konstigt att inte dela det här med dig, min vän,
jag känner så klart att du har varit
MYCKET BESVIKEN på mig och att du nu har gett upp.
Du orkar inte bli sårad och besviken igen.

Jag anar att du portionerar ut min otillräcklighet till dina/(våra) vänner.
Jag borde göra som jag sagt nu när jag är ren.
Ja, det borde verkligen vara så.

Jag skulle behöva detonera en bomb med saker jag inte vågat säga.
I morgon ska jag fråga min sponsor.
Jag ska fråga hur fan man pratar.
Fan vad svårt det verkar va.

Snart friskförklarad!

2012-01-04T20:34:00.004+01:00

Inget nytt sas på sjukhuset i dag.
-Du har inte JÄTTE-höga virusantal.
Höga virusantal. Det sa mig inte mycket.
Högre antal - sämre svar på behandlingen, förklarade sköterskan.
-Och om man inte gör en behandling, vad betyder det då?
Det fanns inget direkt svar på den frågan.

-Låga blodvärden ser man här, sa hon och pekade på dataskärmen. Men det behöver inte betyda något.
-Betyda vad? undrade jag.
Inget svar där heller.
Allt det där skulle doktorn svara på sedan, det här var trots allt bara avdelningen för prover.
Jag som trodde att detta var doktorn.

Sköterskan skulle boka tid åt mig för det riktiga läkarbesöket.
I februari skulle jag säkert bli kallad.
Februari. Min ide-månad.
Jag ska skynda mig att bli frisk till dess.
Hon ska få käka upp det där med låga och höga värden.
I morgon börjar träningen från helvetet!

GOD NATT.

(Vilse i mitt eget huvud) Lost Horizon

2012-01-04T08:52:00.001+01:00

Igår natt gick jag ut för att handla.
Jag gick till en närliggande mack och när jag kom ut från macken hade det börjat snöa.
Det var inte vad jag hade räknat med.
Mitt lokalsinne får svindel vid så snabba förändringar, jag bara tappar allt, helt och hållet.

Jag försökte således ställa mig i olika vädersträck för att se ur vilken vinkel jag sett macken först.
Men inte ett spår av minnesbild dök upp.
-Gick jag hit längs en gångbana? Korsade jag verkligen motorvägen?
Inte den blekaste aning, blev svaren.

Jag började gå mot ett villaområde och snön följde envist efter.
-Här känner jag kanske igen mig, tänkte jag. De där stoppskyltarna hade jag nog sett...
Efter ytterligare tio minuters pulsande i snö och hagel såg jag macken igen - mitt framför mig som i en jävla skräckfilm!

Irriterad tog jag en annan väg, lite längre åt höger.
Snön tilltog när jag ännu en gång gick upp mot området, jag kunde knappt se för blåsten och mörkret och så... macken. Macken igen.
Höll jag på att bli galen?
Ok - tänk logiskt nu för i helvete! sa jag åt mitt sorgfrusna väsen.
Vägen allra längst ut fick det bli.
Jag började vandra som en galen man uppe på kalfjället.
Gå, gå, gå, inte ge upp bara gå.

Långt borta på vägen rörde sig något, ett tecken på liv!
Två människor, mitt i all ödslighet. Jag vinkade och ropade åt dem.
De snälla människorna sa att jag gått fel, de undrade om jag visste var den stora
vägen låg.
-Där framme finns en mack, sa den ena och när hon vände sig mot mig tänkte jag att nu -
nu kommer jag att få se ett riktigt monster-ansikte.
Sen sprang jag.

I dag har jag feber och halsfluss.
Och att jag ännu en gång gjort Mensas IQ-test för att se om jag har blivit logiskt hjärndöd
(resultatet visade dock inga tecken på det).

Huddinge Sjukhus

2012-01-02T20:19:00.007+01:00

De ringde från Huddinge sjukhus i dag och sa att mina värden var höga.
Inge bra tydligen.
-Kan jag inte få veta resultaten nu när vi ändå pratar? frågade jag.
-...Ähm... jo... sa läkaren. Tveksamt. Och vänligt.

Hur svårt var det att förstå vad hon skulle svara?
-Ja, du har den svåraste sorten...
Jag avbröt henne.
-Ok. BRA. Då ses vi i övermorgon. svarade någon inom mig med hög och glad röst.

Jag blundade och sa gott nytt år till er på tolvslaget.
Det kändes inte ens krystat.

GOTT NYTT ÅR

2011-12-30T19:37:00.003+01:00

Ska jag vara ärlig så har jag aldrig fattat grejen med fyrverkerier.
(Är det inte jättedumt för ozonlagret också? Och för djuren!?)
Jag brukar stå och glo vid nån jävla utkiksplats, ofta på initiativ av mig själv, och säga åååh... oj...
och vad snyggt! Trots att jag egentligen tycker det hela är ointressant.
Det har väl varit Champagneöppningen som stulit mitt intresse. Och efterhummern-linan.
Själva tolvslaget tycker jag är rent genant - vem ska man krama först? Gillar man den bäst som isåfall får första kramen? Kommer man att gifta sig med den första som skålar med en?
Usch, jag ryser redan nu.
Klart att droger blivit ett inslag för att göra kvällen så magisk som den sig bör. Knark brukar ändå inte hjälpa. (Eller ljuger jag..?)
Vem vet, det kanske blir magiskt på riktigt när man är clean? Så var det när man var liten.
Man borde få vara liten igen. Fast nej.
Nu kommer allting bara bli bättre.
SNÄÄÄLLAAAA!!!!!

GOTT NYTT ÅR PÅ ER.
Jag ska fantasikrama er i mitt huvud på klockslaget - först av alla!
PUSS & KRAM!

(Och 2011 - Fuck off.)

Cirkusnätet

2011-12-29T05:41:00.010+01:00

Fick just en kram och ett "Fan, jag måste bara få säga att jag alltid gillat dig."
av en kille i huset.
Han hade krökat på rummet.
Man får inte dricka här, blir han påkommen åker han ut på gatan i två månader.
Usch, man vill inte ut på gatan.

(Jag är sjuk och har skitsvårt att skriva. Har ingen lust till något.)
Jag kom hit för att jag inte hade någon stans att bo.
Jag har blivit vräkt från samtliga av mina förstahandskontrakt på grund av mitt beroende,
för mig brukar ett kontrakt sluta i katastrof.
I somras fick jag sparken från ett jobb efter att ha tömt förråd på mediciner,
brutit armar och ben, missat flyg, missat vänner.
Jag mådde riktigt dåligt i somras.
Jag gick självmant till soc och bad om hjälp.
Det var som att lämna in mig själv till polisen efter en tids flykt från bankrån.
Den här gången spelade jag både Bonnie och Clyde, fattar nu varför jag varit så trött.

Jag tänker på hur snälla mina soc-handläggare är.
Att de orkar ta hand om oss gång på gång.
Det känns som att vara infångad i ett stort cirkusnät.

Om en månad flyttar jag tillbaka till stan, till ett liknande boende.
Nästa steg blir en egen lägenhet.
Är inte det helt jävla sjukt?
För fjärde gången i mitt liv har jag chansen att få tillbaks det jag förstört (så gott som).

Jag fick en egen lägenhet när jag var 20, jag har haft jobb
och karriär och en massa bra vänner.
Goda förutsättningar.
Och ändå har jag sabbat allt.
Kom in allihop! "Här vare fest!".
Uteliggare och grevar om vartannat har verkat i det som till slut har blivit
mina riktiga kvartar.
Nerpissade med blod längs väggarna.

Soc har fått kliva in. Möte med handläggare och soc-sekreterare,
mappar och pennor och ögon fyllda av medmänsklighet.
Plötsligt har jag känt att någon lyssnar, att hon och han har tagit mig på allvar.
Jag har inte behövt skryta eller överdriva historien, han har köpt allt med hull och hår,
hon har vetat vad som måste göras.

Jag blev rädd när den där killen i huset ville kramas.
Jag vill INTE göra om den här resan igen.

Katitzi

2011-12-27T03:13:00.008+01:00

Efter tre dygns skräck-migrän har jag fått en ny medicin som gör att jag kan se.
Jippie!

Min mamma växte upp i en fattigbarack i norra Sverige.
Hon drog därifrån så fort hon kunde med sina arbetarklass-ärr djupt inom sig.
Mamma läste mycket för oss när vi var små, sällan barnböcker dock men allt av Fogelström, Slas, Evander, Kafka mm.
I fyra-årsåldern var det svårt att hänga med i den sortens litteratur men det vågade jag inte ta upp så jag låg tyst och var lycklig för den fina läsningen.

När jag var sju läste jag Katitzi, jag hade aldrig tidigare känt så stor sympati för
en människa.
Det var så fruktansvärt sorgligt hur Katitzi och hennes romska familj blev behandlade
i samhället.
Jag blev ett med Katitzi.

Jag tänker på hur romerna fortfarande har det i dag. Jag vill gråta av det.
15 miljoner romer finns i Europa nu varav många lever på soptippar och i baracker, som i ett jävla u-land!
Hur fan kan vi låta det pågå..?

TACK!

2011-12-25T03:33:00.002+01:00

Tack för att ni hjälper mig att vara drogfri!

Lögnernas jul

2011-12-22T21:37:00.005+01:00

Hösten. Jag gillar när det blir mörkare, skitmysigt med hagel, regn och blåst.
Jag hatar det som kommer efter. Den evigt nalkande julen.
Allt blir plötsligt till jul.
Julen för de lyckliga. Glada. De mysmumse-lullegossiga och pysselipussiga.
För alla stora familjer med gigantiska barnaskaror (finns det något groll släktingar emellan
så läggs det åt sidan på denna dag av lycka och frid). Frid.
'Alla får precis vad de önskar av mig, i år igen! Det är en gåva att ge'.

-Det där stämmer inte alls, säger ni.
Jo. svarar min hjärna.

När jag var liten blev jag och mina syskon ivägskickade till släktingar över jullovet.
Det var ett paradis, mat och pynt överallt.
Jag åt tills jag spydde.
Släktingarna bäddade ner mig i en säng, de trodde väl jag fått nog av det goda.
Men jag var listigare än så.
Under sängen och i fickorna låg mer mat och väntade.
-Det går väl lika bra att fira ensam, tänkte jag och dukade upp under täcket.

Lögnernas jul.
Jag vet inte hur många gånger jag firat jul allena (dock utan mat).
-Ljugit och sagt att jag 'firat' med någon, endast för att få supa bort alltihop.
Jag brukar börja redan på morgonen och sedan hetsdricka när julvärden önskar
en riktigt god jul.
Ett riktigt jul-race!
Måtte detta elände nån gång ha sitt slut.

En riktig jävla CAT-scan

2011-12-20T21:49:00.002+01:00

NÄ. Det blir ingen bio med er.

Jag har ONT och det tar på psyket må jag säga.

Är ganska säker på att jag har en hjärntumör.
I morgon ska jag unna mig en riktig jävla CAT-scan.
Tack för att ni följde mig hit!

Abstinens

2011-12-16T00:42:00.000+01:00

Brutal fysisk smärta.
Mest i skallen.
Det började med nya ångest-dämpande piller.
Som ledde till sömntabletter.
Som ledde till mer huvudvärkstabletter.
Jag slängde hela skiten, inklusive ångest-tabletterna (som var så bra)
och värken börjar släppa. Så gjorde även ångesten.

Jag har hört hur min hjärna bönat och bett efter starka piller.
Det kallas A B S T I N E N S. Ett självförvållat helvete.
Här kommer miraklet.
Jag har vikt hädan.
Rest mig upp, gått ut och umgåtts med folk i huset (scary),
tränat (trots värk), bastat eller gjort något annat 'jättenyttigt'.
Och någonting helt nytt börjar komma.
Det började redan igår.
Idag har det varit här hela dan.
Om det kommer i morgon igen ska jag bjuda alla på bio.
Hoppas verkligen.

Första julen utan dig

2011-12-14T14:25:00.006+01:00

Nu kommer första julen utan dig.
Varje högtid är som ett skov, man anar att nåt är på gång.
Man vill vara glad men det funkar bara inte.
Den ständigt gnagande oron.
Och man fattar att nu är den här,
ännu en jävla sorgefas.

Jag tränade första gången igår när jag kände vågen komma.
Jag ställde mig på löpbandet och väntade, tänkte: KÖR ÖVER MIG DÅ FÖR FAN!
Och där stod du. Precis bredvid mig i dina
träningskläder, stark och snygg som vanligt.
Osminkad.
Du var glad för att jag kommit igång.
Du larvade dig och höll på som du brukar.
Det var så du gjorde för att inte verka för glad.
Jag fattade det.

Vi hade en ganska grabbig vänskap.
Jag tror aldrig vi haft ett enda pojkväns-malande snack.
Vi älskade exakt samma killar.
Antingen trodde folk att vi var systrar eller så trodde de vi
var poliser.
Polisgrejen drog vi nytta av, den använde vi både i taxin,
i avbeväpningstillfällen och vid nattklubbs-entréer.
Vi garvade mycket åt sånt.
Jag var stolt när jag gick med dig.
Vår dröm om det perfekta rånet.
Guldet på Stadshusets tre kronor. Helikoptern.
Det var en bra plan, den ska vi ta upp igen när vi ses.
Det var du som fick mig in i behandling första gången.
Jag gav dig en hård örfil som tack.

När jag ringde dig förra sommaren var du dålig.
Du berättade oftare än vanligt att du älskade mig.
Jag berättade att jag hade lagt ned igen.
Du sa: "Jag vet, jag visste att du skulle bli nykter en dag. Det
har jag vetat hela tiden."

De här dagarna är för dig älskade vän.

Svärdet

2011-12-14T01:54:00.003+01:00

En kille knackar på min dörr och frågar om jag vill röka en cig.
Vi sätter oss i tv-rummet med några andra.
Man behöver inte direkt skräda orden inför folk här i huset, det är skönt.
En av killarna vill visa sitt svärd som han har på rummet.
Ok, why not?

Killen rusar iväg och kommer tillbaks med något som
skulle skrämma skiten ur hela Star Wars-besättningen.
Inte ens i World of Warcraft håller man den här nivån.
Jag tänker på juldags-filmen med riddarna jag såg när jag var liten.
Ivanhoe.
Han skulle fanimej bli mos om han fick den här genom rustningen.
Så tungt är svärdet.
Säkert sju-åtta kilo.
1.90 högt.
Kul, tänker jag om killen när jag låser min dörr.
Kul att han har en hobby.

Mail från en vän

2011-12-11T23:17:00.009+01:00

Jag har haft ett mail-växlande med en nära vän.
Vi har avverkat den artiga skojfasen och nu kommit fram till den svårare.
Jag vet att det låter gammalmodigt men jag mailar hellre än att tala i telefon.
Jag har min paranoia att tacka för det.

I hela mitt liv har jag haft en enda sanning.
Jag är en nolla.

Det har varit ett konstaterande inte en gissning.
Folk har tyckt jävligt illa om mig men en del har haft behov av sällskap.
Jag har tagit plats fast jag egentligen inte velat.
Helst av allt har jag bara velat krypa in i en grotta
och komma ut när det serverades mat. Och knark.
Några vet jag har undrat vad fan den där tjejen håller på med.
Men de har aldrig frågat.
Och jag har inte svarat.

Min kompis skrev:
"Ditt beteende rimmade så illa med hur du var när man väl träffade dig.
Du har gjort oss ledsna många gånger."

Jag grät när jag läste det.
Det var fruktansvärt att höra. Och otroligt vackert.
Jag grät inte för att jag gjort dem ledsna.
Jag grät för att de måste ha brytt sig.
Det visste jag inte.

Mensamedlem

2011-12-08T15:34:00.005+01:00

Jag har under morgonen befunnit mig i en knivig bostadsfråga.
Min kära väninna Agneta textade mig följande:

"En Hanna J****r ringde precis, hon sa att du var skriven hos mig.
Är du det? Hon ville prata med dig, så om du ringer henne på
0*******7. Puss"
Jag svarade:
"Nej, jag är inte skriven hos dig. Jag gav henne vid ett tidigare
tillfälle din adress som ett c/o.
Jag sa att jag absolut inte var skriven på den adress hon hade,
att det var en väns adress och att jag IBLAND lät skicka enstaka brev till adressen.
Kvinnan tjatade på om att jag faktiskt måste ha en adress där de kunde nå mig.
Vilket jävla pucko! Ska ringa henne direkt."

Jag ringer alltså kvinnan och säger att jag är folkbokförd/skriven på
Östermalm men att jag för fället bor på stödboende
i annan stadsdel.
Jag säger också att jag i vårt senaste samtal beskrivit noga att jag
inte har någon fast punkt, att jag IBLAND sover hos väninnan,
att jag IBLAND anger post till väninnans adress, men då ENDAST
i c/o-form. (Detta givetvis med väninnas tillstånd.) Jag säger även
att jag INTE är eller kommer att bli folkbokförd/skriven hos väninnan.
Kvinnan mumlar då något ohörbart.
Jag berättar åter min situation om boendeformen men kvinnan låter
tveksam, jag uppfattar det som om kvinnan börjat stamma något.
Jag hör ett krafsande ljud varpå kvinnan ber att få tacka för sig.

Jag återkommer kvickt till Agneta och redogör för samtalet.
Väninnans svar:
"Ha ha. Ja de är inte direkt mensamedlemmar de där tanterna."
Jag:
"Nej de är snarare medlemmar i Fiskmåsklubben.
Jag borde ställt några frågor om Pythagoras sats när jag
ändå ringde.
Nu är det klart iallafall, även om det var otroligt svårt för
kvinnan att ta in information gällande folkbokföring/skrivelser i annan
stadsdel. Tur att hon hade papper och penna."
Jag, (obstinat) igen:
"Och bara för att vara säker på att kvinnan nu inte tagit ledigt
från jobbet nästa vecka pga av utbrändhet efter samtalet, känner jag
mig tvingad att maila hennes chef där jag förtydligar min situation
i bostadsfrågan.
Man vill ju inte ha någon skuld i hennes eventuella avgång.
Nej, jag skulle aldrig kunna leva med det.
Tack Agneta för att du agerade så snabbt!"

Väninnan:
"Bra initiativ! Jag tycker det är viktigt att ligga steget före,
ingen ska tvinga en vanlig anställd att behöva dra hela lasset själv."

Frågan är nu, innan jag skickar mailet till
folkbokföringskvinnans chef,
Vad tycker ni - blir det helt enkelt för mycket att ta in sådan
mastig information?
Ställer vi för höga krav på folks kunskap/arkiveringssförmåga?
Det är så himla svårt att se saken utifrån.

Sprutorna

2011-12-07T03:28:00.016+01:00

Jag minns hur jag skålade för mig själv och för kvällen som var
så vacker.
Jag hade fått låna en lägenhet för att bryta med min pojkvän.
Så fri jag kände mig!
Jag skålade för alla härliga tabletter jag hittat i ett skåp
i köket.
Det där skåpet ville inte riktigt lämna mina tankar, man kunde väl
åtminståne få provsmaka några?
Sakta men säkert tömde jag karta efter karta - opiater,
bens, smärtstillande, precis allt jag tyckte om.
Effekten verkade direkt och kreativiteten flödade.
Jag ville skulptera mitt ansikte. Ville bli lika snygg som alla andra.
Det borde väl inte vara svårt?

De första sticken sved lite grann men snart fick jag in snitsen.
Hela överläppen skulle formas.
En tillgjord mun var jag inte ute efter, jag ville bara ha den så
där fyllig som förut.
Underläppen behövde bättras på.
Vad snyggt det blev. Kanske lite svullet men det borde lägga sig
till imorgon. På jobbet skulle de säkert inte ens märka något.
Jag sköt på för fullt och avslutade med att injicera en liten kopp
med saltvatten. För destillationens skull.
Till sist - fotosession!
Det här kunde jag tjäna pengar på.

Jag minns inte riktigt hur jag somnade men jag måste tuppat av i allafall.
Jag vaknade med en överjävlig huvudvärk och likadant var
det med munnen.
Små minnesbilder av gårdagen dök upp och jag blev fruktansvärt rädd.
Rädd för mig själv.
Jag smög ut till badrummet och en skräckinjagande varelse mötte min
blick i spegeln.
Sprutor över hela golvet.
Bara en galning skulle demolera sitt ansikte så här.
Tårarna rann ner för kinderna igen.
Jag gick in till köket och fyllde den uppsvällda munnen med
tabletter för att döva smärtan.
Ingen fick veta vad som hänt!
Ännu en gång lovade jag mig själv att lägga ner drogerna, att inte
ens dricka mer.
På måndag skulle jag fan sluta.

God Jul

2011-12-06T05:27:00.001+01:00

De har julpyntat i matsalen.
Som om man inte hade nog med problem redan.

2011-12-06T03:03:00.001+01:00

Roomservice

2011-12-05T13:22:00.003+01:00

Jag ringde just ner till receptionen och bad de komma upp
med lunch till rum nummer 416.
Det blev alldeles tyst i luren.

Hej Oscar, 22...

2011-12-04T19:55:00.015+01:00

...och alla ni andra.
Tack för ditt brev. Som man brukar säga.
Jag älskar att höra andras historier.
Det är en av anledningarna till att jag går på möten och att jag gått behandling.
Träffa folk som också hamnat i ett beroende men som lagt av och vill kämpa med andra.
Det tycker jag är jävligt fint.
Jag skulle aldrig ha hittat dit själv, jag har fått hjälp med det.
(Men möten etc utgör endast en timme/dag, resterande timmar gör jag annat.)
Jag insåg att det skulle bli dyrare för staten om jag trillade dit igen än om de satte mig i behandling.
Jag har precis som du Oscar, tänt av själv, oftast hemma.

Första gången jag gick i behandling var efter en överdos, ett självmordsförsök. Då blev jag automatiskt placerad på beroende-enheten för att sedan gå i behandling, eftersom jag pissade positivt för droger.
Jag höll mig clean i ca två år och gjorde allt jag ville göra, toppkarriär, utlandsvistelser, klättring osv.
Men så slutade jag gå på möten eftersom jag hade ett så bra liv. Jag slutade umgås med andra beroende och plötsligt stod jag där på taket och skrek åt grannarna.
Jag skulle skriva på kontrakt för en lägenhet men som ni förstår så sket det sig.

I 13-årsåldern började jag med tunga tabletter, alkohol och hasch.
Ganska anart brydde jag mig inte om vad jag petade i mig.
Min smak var enkel - jag tog allt.
De första 10-15 åren var fest och glamour.
De sista 10 åren var inte glamorösa på något sätt.
Ett mörker. Kvarterspubar, lägenheter, toaletter, parker, sexklubbar, Plattan, McDonalds - u name it.
Jag tyckte ändå inte att jag hade ett beroende, trots att jag bara hade haft två vita veckor sedan 15 års ålder.
Jag hade ju så jävla kul. Jämt...

Jag har en fabless för piller, gärna så starka som möjligt, och många.
Benz har jag använt mycket men jag tycker inte de fäster tillräckligt bra,
starkare opiater är mer min grej. Var.
Jag har sniffat i mig det mesta, horse, tjack, råttgift. Damm.
Det har för mig ingen betydelse vad det är för medel, så länge jag blir annorlunda. Blev.

Jag tror inte det gör någon skillnad vilken drog man använt i långa loppet, det verkar som om drogen/alkoholen ändå gör en och samma sak, som konsekvens: Den stänger av kontakten mellan förnuft och tanke.
Man blir en dåre som upprepar samma sak om och om igen trots samma resultat.
Som en guldfisk.

Jag började egentligen skriva den här bloggen av egoistiska skäl.
Jag hatar att skriva dagbok men jag vet att det är väldigt bra, särskilt när man genomgår stora förändringar.
Jag är dessutom 'svår' att få tag på så en blogg vore ett perfekt forum för daglig uppdatering.
De flesta av mina vänner är nämligen lite mer förnuftiga än jag, de håller ihop sin flock.
De slipper gå skallgång eller ringa polis.
Det är en befrielse att låta dem veta hur jag mår, vad jag gör. Och jag börjar sakta men säkert att våga svara i telefon.
Det låter kanske själviskt men självklart vill jag höra allt om deras liv också.
Jag ville dela med mig av min historia, i synnerhet till de som, likt mig har ett hyfsat offentligt jobb och som tvingas leva ett dubbelliv.
Vill till slut ha kontakt med alla som arbetar med missbruksfrågor och med alla andra människor på jorden som är snälla. De dumma är tråkiga.

Men hur skulle jag då göra med mitt jobb? Och med andra som jag inte ville skulle läsa min dagbok.
Jag beslöt mig för att inte berätta allt som händer dagligen, allså det rent praktiska.
Jag vill heller inte outa min omgivning, de som går i min behandling, går på möten eller bor på stödboende.
Det är ju en ganska privat, hemlig värld precis som du, Oscar, själv sa.
Dessutom bestämde jag mig för att skriva precis det jag var sugen på att spara i skrivna ord, mest för min egen skull. Det kanske inte alltid är så intressant att läsa om men... det skiter jag i.
En kompis som läste bloggen undrade om det var två personer som skrev.
Jag tror dessvärre att det är fler än så.
Lika snabbt som mitt humör skiftar, lika snabbt ändras mitt mående och det syns väl i det jag skriver.
Mina olika personligheter (jag är inte schizofren alltså) märks nog inte lika mycket när jag umgås med folk. Då kämpar jag oftast med att vara så normal. Det är ju inte så bra. Men vad gör man när man aldrig har lärt käna sig själv?

Jag blir skitglad när folk öppnar sig som du gjorde Oscar.
Det är det absolut det mest befriande och sexigaste en människa kan göra.

Och tack till alla er som lämnar kommentarer!
Som alltid finns ni hela dan i mig.
Halleluja!

Ps. I morse hittade jag en liten knöl i ena bröstet.
Fel att säga knöl egentligen, det var mer som en liten, som en ärta.
Den gör lite ont också.
Kan det vara cancer?

Tips för att bli nykter och bråkfri!

2011-12-03T03:21:00.011+01:00

Tro inte att det bara finns ett sätt för att bli nykter och drogfri, det finns massor!

Här kommer ett exempel som jag har testat.

Det hela handlar om att en vän ställt sig frågan:
-Är min väninna/flickvän ett psycho?

Man har då blivit UPPMANAD av personen i fråga att inte dricka på ett tag.

Första gången en sådan uppmaning ställdes till mig blev jag mycket förvånad, rent utav chockad.

Den kom dessutom när jag redan var på dåligt humör.

Jag hade huvudvärk och jag hade sovit bort hela dagen.

Jag var ledsen och sårad pga ett vagt minne om att jag bråkat med min pojkvän. Igen.

På något sätt hade jag lyckats få ned gardinstången i vardagsrummet och jag hade gjort ett rätt häftigt ninjautfall mot honom, alltså med gardinstången.
Jag har för mig att jag ringde polisen och skrikandes bad om hjälp för att i nästa sekund, eller var det kanske en timme senare? inse att jag pratade med Taxi Stockholm.
-GUD VA KUL, DET VAR TAXI Å INTE POLISEN, tror jag att jag skrek när jag la på. (Eller blandar jag ihop det med nån annan situation?)
Han skrattade i alla fall INTE.

Jag tyckte så mycket om honom.
Och nu... jag hade fått en uppmaning om två vita veckor.
Ett ultimatum som han sa.
Jag förstod ingenting.
Mitt beteende hade ingenting att göra med mitt alkoholintag, om brajet jag smygrökte varje kväll eller om mitt morgon-amfetamin jag tog för att överhuvud taget orka.
Två vita veckor. Fy fan vad taskigt!
Två veckor som kunde förstöra vårt förhållande OCH min personlighet.
Han skulle aldrig gilla mig som nykter, det var ett som var säkert.

Jag gick till en psykolog för att be om hjälp.
Jag malde på om min svåra uppväxt.
Och lite om bråken med mina pojkvänner.
Hon sa: När händer det här? Bråken alltså.
-Är det när du dricker?
Jag tänkte efter ett tag, jo... det var nog oftast då.
-Man kan säga så här, sa hon vänligt, du kan vara allergisk mot alkohol.

Det kändes som om allting stannade upp.
Jag minns hennes röst så tydligt.
Allergisk mot alkohol..?
Tiden för samtalet var slut.
Allergisk?
En halv liter Whiskey brukade jag få i mig på en kväll.
Hög toleransnivå brukade jag skryta med.
Kunde mina ständiga bråk verkligen bero på sprit?
Whiskey var ju min grej! Det enda jag drack.
Det var lika bra att haja läget.
Jag hade en allergi och jag var så jävla trött på att bråka.
Det fanns bara en lösning.
Två vita veckor och sen bara dricka öl och vin.
Det var förjävligt.

Beskedet

2011-12-01T21:49:00.009+01:00

Dear, beloved friends.
Inte meningen att överdramatisera men jag har sagt till mig själv att jag ska skriva som det är.
Utan tusen små lögner.

På vägen till behandlingen idag (eftervården) dök många minnen upp från min barndom.
Mest tonårsminnen från våra kvarter.
Det var som att spela upp en film i mitt huvud.
Jag gick förbi barerna vi lyckades komma in på utan att behöva visa leg.
Kinakrogen, pizzeriorna, Gröna jägar'n, Östgötakällaren.
Jag drog på mig en stulen tantkappa och skyhöga pumps en gång och fick köpa ut på systembolaget.
Vårt tjejgäng hade kul men vi hade inga spärrar. Vi tände eld i portar förklädda till påsk-kärringar.
Vi lurade gubbar på 'heta linjen' och kastade vattenpåsar på dem från balkongen.
Vi sköt med luftgevär från balkongen och jag råkade nästan pricka en tant i ögat.
Polisen kom ofta och hälsade på, då skrattade vi så vi nästan kissade på oss. Men de var snälla på den tiden, polisen.
Vi höll alltid ihop.
En gång blev vi jagade av skinheads och mitt framför våra ögon blev en av våra tjejer misshandlad.
Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag inte vågade ingripa.

Efter den händelsen gick mina hyss över till aggresivitet.
Jag sparkade sönder rutor i skolan. Skar upp tunnelbanesäten.
Åkte in till stan för att slåss med andra tjejer.
Hittade till Plattan.
Det var som en drömscen. Jag kände mig mjuk och hel när jag var där.
Det var som att hitta hem.

I dag kom beskedet från doktorn.
Allt jag kunde uppfatta var hans eko till röst.
Den sa att det inte var något farligt, att det fanns bra mediciner nu.
Men... mina gudbarn! Har jag smittat dem? Kommer jag dö nu?
Det går nog över, tänkte jag.

Någon som inte går att spåra.

2011-11-30T19:27:00.001+01:00

Någon har hängt en påse med frukt på mitt dörrhantag.

Någon som inte går att spåra.

Som en härlig, mystisk bakelse i fabelbakarens disk.

2011-11-29T19:06:00.001+01:00

Jag har en rätt speedad - svängande peronlighet. Det har jag alltid haft.
Min mamma kallade mig för Linus på linjen.
Min psykiatriker kallar mina syndrom för Bipolar sjukdom light, Borderline och solklar ADHD.
Själv tror jag att jag drabbats av vanliga jävla känslor och tillstånd som sorg, rädsla och övergiventet i kombination med besvikelse, intelligens, nyfikenhet och usel självkänsla.
Samt ett beroende.
Allt har naturligtvis blivit värre av mitt drogande.
Jag slutade växa mentalt när jag träffade min första riktiga vän.
Jag var bara 12-13 år och vännen hette Morfin.

Jag var 35 när jag gick min första behandling och då visste jag inte vilken känsla som var vad.
Jag trodde jag hade tre stycken - sorg, glädje och ilska.
Resten var jag tvungen att läsa mig till för att kunna namnge.
Vi fick ett papper varje morgon med ca 50 olika gubbar på.
Gubbarna var tex sura, glada, ledsna, förvånade - en drös av ansiktsuttryck hade de och under alla gubbar fanns ett ord som beskrev deras känslor.
Mitt intresse för orden och känslorna blev enormt och gick över i mani, jag ville lära mig allt.

I min nykterhet blir jag fortfarande lätt manisk i mina tankar.
Ibland går tankarna 'något' överstyr.
Bieffekterna blir att jag sover lite, jag talar högre, rör mig fortare och jag blir intresserad av forskning. Med detta ökar ångesten och till slut får jag svårt att andas och jag drabbas av social fobi.
I de maniska perioderna har jag svårt att känna lycka och kärlek till andra människor.
Känslor som självförakt och tankar på att avsluta mitt liv dyker då och då upp liksom ett starkt sug efter alkohol och droger.

För att slippa tillståndet äter jag antidepressiv medicin (Venlafaxin).
Medicinen har jag ätit i ca 1 1/2 år och nu har den plötsligt slutat verka.
Det har gjort mig skräckslagen.
Jag står inte ut med mördar-ångest, VILL inte vara suicidal och jag vill framför allt INTE gå tillbaks till ett liv i missbruk.
Därför har jag sedan tre dagar gått över till en annan medicin. Den heter Lamictal och används egentligen mot Epelepsi.
Jag har lusläst allt som finns skrivet på internet om medicinen och den sägs vara mindre skadlig än den antidepressiva, den är inte beroendeframkallande och den har hjälp många mot ångest och maniska tillstånd.
Lamictalen fungerar på mig.
Det är helt jävla otroligt.
Är nästan i chock.
Första natten sov jag 24 timmar och när jag vaknade kände jag en helt ny form av glädje,
en egendomlig frid.
Jag är väldigt yr men jag har inte ens känt oro när jag gått ut till det gemensamma köket för att värma en låda fryst fläskkarré med potatismos.
Helt orädd har jag stått vid den bullrande micron!
Jag har vidare känt en enorm hunger, tänkt logiskt, känt kärlek och förståelse för mina medmänniskor.
Jag har jäspat och andats djupare och - jag har inte haft något sug på droger.
Logisk som jag nu är inser jag att allt detta nya är en bieffekt av insättnigen av underverket till medicin och att tillståndet antagligen är övergående.

Men just nu, mina kära vänner, känner jag mig lycklig och lugn.
Och som min gode vän nyss skrev till mig: 'Lycka och lugn, som en härlig mystisk bakelse som står i fabelbakarens disk i kazban'.
En sådan bakelse är jag i dag.

Så jävla bakis

2011-11-27T16:46:00.001+01:00

Ibland händer det att jag vaknar upp med jordens baksmälla.
I dag blev det så.
Jag varken drack eller drogade igår, det vet jag helt säkert.
Skiter kroppen fullständigt i att jag lagt ner kan man undra, kör den bara på för att den är van?
Söndag - alla ska vara bakfulla, inklusive de som inte dricker, det är väl ändå inte rättvist?
Tung, hårs-trött, ont, illamående, skör, lättgråtig, alla symtom.
Vill bara ligga hemma framför TVn och jämra mig.
I morgon är det måndag, då ska jag ta tag i livet.

Minns inte hur jag kom hem eller hur natten slutade.
Telefonen, jackan, handväskan, kontokortet - allt är borta.
I sängen ligger en burk öppnad ravioli och en lång fimp som någon tänt och glömt röka upp.
Ångest.
Blodiga fötter!
Bråkade jag med nån? Jo, jag minns ett slagsmål. Och arga poliser. Var jag inblandad?
-JAG SKA ALDRIG MER DRICKA!
Kunde lika gärna varit död.
...Men idag är det söndag.
En pizza skulle hjälpa mig att må bättre.
Och en öl. Det förtjänar jag fan!

Jag är kär i er!

2011-11-26T17:16:00.002+01:00

Till:
Ödmjuka Kaxan/Sussie
Fredrik
Agneta
B
Sillstryparn
Jesse James
En vän
Jonas Skön
Unni Drougge
Sandra
Janna
D
Lanja
och alla ni mystiska, anonyma kommentatorer

Jag tänker tamefan på er varje dag.
Ni vet inte vem jag är och jag vet inte mycket om er, men ändå, jag känner er i hjärtat.
TACK för att ni orkar läsa mina bipolära rader.
TACK för att ni boostar mig och engagerar er med kommentarer.
Vad vore jag utan er?
INTE ETT JÄVLA DUGG!!!
Till er ära vill jag utbringa ett fyrfaldigt hurra.
Ni leve:
HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!

Hoppas det gick in.

My daily Horse

2011-11-25T19:54:00.004+01:00

Hade jag bara haft en häst så skulle jag ställt upp i tävlings-sammanhang.
Nu har jag ingen och tur är väl det eftersom jag inte är tillfrågad att medverka i dylikt.
Erfarenheten finns där.
Att rida har jag lyckats med.
Har även prenumererat på tidningen 'Min häst' och snortat horse (om det också kan räknas med).
Längre än så sträcker sig inte mina ritt-kunskaper, men det är en bra bit på väg.

Första etappen är avklarad i en behandling mot droger och alkohol.
Jag har gjort det igen.
Jag har hållt mig clean, även där - lyckad utgång.
Segern är min.

Vad kan jag inte klara av nu? frågar jag mig.
Ja bah: U wait and see!

Kära sponsor, det kan vara Ekbladstunga jag har!

2011-11-24T21:31:00.010+01:00

Så här mår jag:
NNÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ
Hjälp.
Ett halv-kvävt hjälp. Som inte orkar ta i.

Det är sista dagen i morgon på behandlingen och jag känner mig skräckslagen.
Rädd, rädd, rädd.
Det känns som jag lurat alla - vaddå, jag tänker inte va nykter. Eller drogfri. Va fan trodde ni?
Och... va fan håller jag på med?
Jag har ett par jättehöga styltor på mig och de vajar kraftigt.

Har knappt sovit i natt, snöade in (till klockan tre imorse) på att jag hade cancer i luftstrupen, därav 'ångest'klumpen. (Jag vet, jag har tjatat om detta i sju år nu.)
Sedan insåg jag att min tunga nog trycker för hårt mot gommen av stress, (sk Ekbladstunga) och fann via Youtube att botemedlet för både migrän och ångest låg i att göra tungo-yoga.
Problems solved!
Så nöjd jag var när jag somnade klockan fyra.

Så onöjd jag var endast tre timmar senare när det var dax att gå upp och döm om min förvåning då mina kära behandlings-kamrater bröt ihop av skratt-kaskader under morgonrundan då jag fick tillfälle att berätta om mitt senaste rön.

Jag har under dagens lopp (med råge skulle jag vilja påstå) fått äta upp idén om tung-yoga.
'Den rolige killen' i gruppen kunde inte bli av med fantasibilden där: jag vispade runt min yogi-tunga i munnen på den gruppdeltagare som jag (förlåt Gud och ett särskilt förlåt till denne gruppdeltagare) finner eh... inte så värst attraktiv.

'Den rolige' lyckades projicera denna fasansfulla bild på min skalles bioduk och jag greps av en riktig jävla panikångestattack. På riktig alltså. (Till saken hör att jag är lätt hypokondrisk, det kan hända att jag fick någon form av sjukdomsbild där.)
Jag var hur som helst tvungen att lägga mig ned och hyperventilera, trodde nästan att jag skulle dö -svettningar, darrningar och hela rummet gungade. Samtidigt grät jag av skratt. Gruppen också.
Paniken släppte men garvet höll på tills vi slutade för dagen.

Efteråt var jag tvungen att gå på möte och dela om mitt drogsug.
Kunde lätt konstatera att det hela var ett fall av H-A-L-T. (Hungry, angry, lonely, tired.)
Nu äntligen hemma och jag känner mig som om jag åkt sju varv med Finlandsfärjan.

Annars? Hur har din dag varit?

TVÅ har redan dött!

2011-11-23T16:36:00.009+01:00

Jag tassar barfota ut i korridoren för att bota min galna huvudvärk.
Det är inte tassandet som ska bota värken utan treo och det kan man köpa i husets 'kiorre'.
'Kiorren' som ligger i min korridor drivs av en mycket trevlig liten karl med två framtänder (undertänderna verkar okej).
Så jävla nära och bra, tänker jag när jag kliver in.
Den trevlige kiorr-ägaren får så syn på mina bara fötter och skriker rätt ut (som det sig bör i missbruke-svängen).
-NÄÄÄ MEN HARU INGE PÅ FÖTTERNA! DU MÅSTE TA PÅRE PÅ FÖTTERNA ANNARS KAN DU DÖ HÄRA!!!
-Va? svarar jag, vaddå dö!?
-TVÅ HAR REDAN DÖTT AV DE HÄRA! DU VET INTE VA SOM FINNS PÅ GOLVE!!!
-Men jag gillar att gå barfota... dött? De torkar ju golven här jämt? säger jag.
-NÄÄ DU VET GUBBARNA HAR GREJER PÅ FÖTTERNA, TVÅ DOG FÖR ETT TA SEN, DE BÖRJA ME NÅRA GREJER UNDER FÖTTERNA Å SEN BLIRE KALLBRAND. DE FICK KAPA HALVA BENEN, gastar han och pekar på ovansidan av knät.
-Oj... mumlar jag skärrat.
-AAA... HARU INGE SKOR ELLER NÅT? DU MÅSTE HA DE SÅRUNTE DÖR AV DE DÄRA.
-Eee, jo jag har ett par tofflor, jag ska ta på mig dom nästa gång säger jag och tar sedan mina treo.

Vägen tillbaka mot dörren känns nu som ett minfält.
Huvudvärken så obetydlig och liten.
Jag måttar med blicken mot dörren och tar sats.
Ett två å...
Fem ballettsprång med höga spagat-saxningar i luften och tåstuds mot det superinfekterade golvet,
det är allt som krävs för att nå min trygga borg.
TJOFF in i duschen och en rejäl skrubb av fotsulorna.
Inga tecken på utslag eller sår vad jag kan se.
"Det började med några grejer under fötterna och sen kallbrand" så sa kiosk-killen.
Sen kapning och slutligen död.
Fy fan vad vidrigt, har aldrig hört talas om nåt liknande.

Maud Olofsson som ett exempel

2011-11-22T19:20:00.007+01:00

Bilden längst ned till höger är tagen igår

2011-11-21 på stödboendet Magnus Ladulås.

I föregående inlägg nämnde jag 'Svennebananer'.
I mitt inre såg jag följande: "I samma stund som jag står här i en rutten reception en söndagkväll och väntar på att få blåsa grönt i en alkohol-mätare, i samma stund sitter Svennebananen i en soffa och kollar rulle med ev fru/man".
Jag tycker det är RÅCHARMIGT att kolla rulle i soffa!

"Det är lite udda hur denna sjukdom behandlas ändå", avslutade jag inlägget, underförstått:
Man kanske kunde göra hela vårdpaketet för alkoholister/narkomaner lite mer humana och svennebanvänliga.
Inlägget var INTE riktat mot mina vänner - svennebananerna utan till de som bestämmer över missbruksvårds-stålarsen. (Och absolut inte mot Hanna Fridén som verkar vara en skitbra och cool tjej.)

Vi säger att tex Maud Olofsson hade diagnosen alkoholist.
Jag kan inte tänka mig att Maud Olofsson skulle flytta in på ett hus som ser ut så här.
Inte för att bo där i ett-två års tid. Aldrig.

Inte heller tror jag att Maud skulle välja grupp-rehabilitering ledd av en Rolexklocke-prydd drogterapeut som skrikande informerar att Maud är en 'jävla nolla som inte ens kan sig bädda sin säng' (ex. från behandlingshemmet Kvarnlyckan hösten -2010).
Ej heller tror jag att Maud skulle 'ha tid' att köra 90/90, nittio AA-möten på nittio dagar, sittandes i de billigaste, kyligaste rum som finns att hyra, oftast kyrkans föreningslokaler, där pinnstolar repar golvet så ryggraden gnisslar, där billigaste kaffet serveras medan du räcker upp handen för att tala högt och ärligt om dina värsta misstag inför femtio helt främmande människor.

Dock, Maud Olofsson räknar iskallt med att Svennebananen ska göra't.
Gör'n det inte så dör'n.
Svennebananen med diagnosen alkoholist måste. Ty det finns inget annat alternativ.
Svennen måste skära ner på sitt arbetstempo mellan 19-21.30 för att gå på ett möte.
Måste flytta ut till stödboendet med nedslitna korridorer och sopberg utanför dörren.

Men tyvärr.
Svennebanen vågar (oftast) inte heller ta emot den vård som erbjuds.
Den vanlige tror (ofta) att en alkoholist är en parkbänkstyp.
Eftersom vården ser så INIHELVETE ful och sliten ut för den här typen av sjukdoms-innehavare.
Det blir svårare att ta den till sig.
Svårare att ens erkänna sin sjukdom, trots att man vet att man tar död på både sig själv och sin omgivning.
Är inte det helt jävla sinnessjukt?
Vem fan vill byta ut en riktig jävla brakfylla mot ett stödboende som inte har renoverats på 60 år?

I ett hus långt bortom Svennebanan-världen

2011-11-20T21:23:00.008+01:00

Alla lika alla olika.
Varje kväll klockan 20 måste alla som bor här i huset infinna sig vid receptionen för att blåsa.
Blåser man rött, dvs med någon form av alkohol i blodet åker man ut och får leva på gatan i två veckor.

På söndagar är det därför lång kö till receptionen, hundra hyresgäster för att vara exakt.
Alltså.
Det är söndagkväll, klockan är 20, ute råder murrigt höstväder och svennebanan-människorna - de vanliga
har vid den här tiden med all säkerhet krupit upp i sin gosiga soffa för att se en rulle med familj eller partner.

Så ser det inte ut här.
Här stås det i kö i för att blåsas vitt. 0,0 är söndagkvällens lyckotal.
Vi finner oss snabbt i rutiner.
Vi är vanedjur, det har vi fått lära oss. Även ordspråket: 'Som man bäddat får man ligga' kan vi utantill.

Allt är halvnedslitet och omodernt.
Skönhet bor inte här.

Men vem är jag att klaga, när jag själv ställt till det så dant.

Ibland har jag bjudit med mina vänner till boendena.

Äntligen har jag fått presentera tjackisgubben som jag talat om eller den alkade bruden.

Med tårar i ögonen, sammanbitna ansikten har mina vänner skyndat sig därifrån.

Jag har blivit rätt förvånad över detta.

Jag har haft eftertraktade jobb och jag har spenderat många timmar i vip-bås runt om i världen.

Jag har haft dyra, fina våningar med många härliga middagar och fester i.

Men det har aldrig gett mig någon tröst.
Det är inte SYND om mig för att jag bor på stödboenden ibland.
Är det synd om mig så är det när jag inte ber om hjälp.

För inte så länge sedan stod jag en tidig morgon, på McDonalds i Fridhemsplan.
Med mig hade jag ett gäng uteliggare och vi väntade på en amfetamin-kran.
Det var säkert en lustig syn.
Vi hade tidigare delat på några gram blomster-tjack utspätt i McDonalds-muggar så stämningen var rätt intensiv.
Muggar med kaffe hade spillts ut på golvet och jag hade frenetiskt fått hela salen och tjackisarna att skina.
Just då kommer programledaren från det TV-program jag jobbade med vid tillfället, in genom entrén.
Två dagar innan hade han och jag fintrimmat det manus han skulle använda för kommande inspelning.
Vi hade skrattat gott åt redaktörens felstavningar.

-Men HEEEEJ SOPHIE! skriker mannen.
Jag fryser. Kan inte röra mig. Bakom min rygg sitter eller halvligger, eventuellt studsar, fyra-fem riktigt skeva tjackmonster med rullväskor och trasiga papperskassar.
Ska jag låtsas att jag jobbar med välgörenhet!? Ska jag låtsas att jag inte vet vilka de är!!?

-HEJ! VA KUL! Har du varit ute? säger jag och kramar honom.
Han ser lite slirig ut och folk stirrar. Inte på mig och tjackisarna denna gång utan på honom som är ett välkänt ansikte från TV.
Jag slänger ett öga på mina flackande vänner. Jag hinner se att en av dem torkar kaffe från ett närliggande bord, två är på väg mot toaletten.
En fjärde, en kvinna, har tagit fart rakt emot mig!

Kvinnan linkar kraftigt och hela vänsterbenet ser ut att vara tre gånger tjockare än det högra.
I takt med den ojämna gången flyger hennes käke från den ena sidan till den andra, nästan som om tjock-benet och käken är synkade.
Kvinnan sliter tag i min arm och väser:
-HAN É HÄR NU!
Hon ser sig misstänksamt omkring och pekar på en rykande, grön Volvo som står parkerad precis utanför restaurangen.
Som gubben i lådan dyker resten av sällskapet upp och vi skyndar oss ut och pressar oss in i bilen.

Det sista jag ser är programledarens paralyserade min.
Jag vinkar genom den immiga rutan, ett antagligen misslyckat försök att spela normal.
In i dimman! tänker jag och Volvon kör ner i ett närliggande garage där vi ska dela upp våra grejer.

Man kan inte leva så.
Fler än man anar gör dock det och många, många har barn, familjer. Någonstans.
Det är ett så främmande och konstigt liv för en svennebanan att man oftast bara tänker:
'Som man bäddar får man ligga'.
Men ingen vill vara en beroende. Inte ens den beroende själv.

Enligt Världshälsoorganisationen är beroendet en sjukdom.
Mina handläggare på soc har varit FENOMENALA. Humana.
Jag har fått all tänkbar hjälp, men aldrig utan villkor och förmynderi.
Jag lever ett liv långt utanför den vanliga svennebanan-världen.
I ett ingemansland med en dödlig sjukdom.
Lite udda är det ändå, med den här typen av vård som ingen vanlig känner till.

Inga konstigheter, 4 journalister varav en känd.

2011-11-20T00:44:00.010+01:00

Jag är hemma i förkylning, inget konstigt med det.
Får en sån djävulsk huvudvärk vid nästäppa bara och det kan ställa till en del problem.
Men jag ska fatta mig kort och det är egentligen det som är det verkliga problemet, att berätta något utan att börja från tidens ände.
Jag är skitdålig på det.
Tids nog kommer mitt långrandiga malande att ta kol på mig.

En grupp människor som verkar lida extra mycket av detta långrandiga är journalisterna.
Vi har inte mindre än fyra stycken sådana i vår rehabiliterings-grupp.
En av dem är också mäkta känd.

Inget konstigt med det heller, och inte heller något problem.
Vi lider av samma sjukdom och tillfrisknar således ihop, oavsett ras, religion, kön eller yrke.
Alla tar vi del av ett och samma bröd.

Vore det bara inte för dessa satans, jävla journalister så skulle våra terapeuter slippa dela ut nya och bättre analyser varje dag, utskrivna av journalisterna själva, vi skulle också slippa stanna av varje föreläsning då streck ritats för svagt i ett diagram och jag själv skulle slippa meditera då någon av journalisterna långdraget delger oss sin tes om Freuds Objektrelationsteori, som svar på frågan "Hur mår du i dag?".
Nej som sagt, det är kul med olikheter.
Det var allt.

Skönt att man kan skratta åt allt, sa den där killen senare.

2011-11-17T01:33:00.007+01:00

Vad skönt det är att skratta.
Somliga människor kan få igång en på nästan vad som helst.
Mina absolut närmsta tjejkompisar till exempel, med dem garvas det mycket, snabba och råa men kärleksfulla är dem. De Vassa knivarna var det nån kille som kallade oss.
De är grymma mina tjejer.

Sen finns den där typen man inte känner så väl, som man bara behöver se åt för att fatta att - här blir det kul!
Inte så att man garvar åt dem, nej man bara ser att en jätte-skruvad hjärna rör sig där.

I min behandlings-grupp finns en sådan hjärna. (På medhörande kille, of course.)
Det finns i och för sig flera sådana men i synnerhet finns en som jag är tvungen att undvika när något allvarsamt diskuteras.
Det rimmar som man säger illa att brista ut i gapskratt då någon talar om en smärtsam skillsmässa eller om sin inflammerade bukspottskörtel.
Här har jag ett litet problem som kanske har med min obefintliga förmåga att kotrollera mina impulser att göra.
När ett skratt börjat kittla min strupe, då är det näst intill omöjligt för mig att bromsa dess framfart.
Skrattet växer till stora bubblor i min mage och hals, först som små porlande bubblor som går att släppa ut pö om pö, inget direkt problem i detta skede men sedan... Ju mer jag håller emot desto snabbare förökas de till monstruösa jättebollar och de vet precis vart de ska.
De ska ut.
De ska ut genom mitt gap och de ska ut fort.
Men... likt en exorsisten-spya tar bubbel-bollarna ingen hänsyn till sin omgivning eller eventuella bukspotts-körtelproblem.

I dag uppstod ett sådant problem då vi satt i grupp.
Det som började med ett kluckande litet skratt i min mage blåstes raskt upp till en tidsinställd bomb.

En "något" udda man med alkoholproblem talade om sin kroniskt inflammerade buk. (Pankreait.)
Enligt läkare kunde inflammationen leda honom till döden om han fortsatte att dricka alkohol.
Mannen var självklart djupt bekymrad över beskedet och jag nickade deltagande under hans berättelse och mötte därpå de andra deltagarnas blickar för att uttrycka gruppens stöd och empati.
Alla var påtagligt rörda av historien.
Alla utom en.
Denne ende kille befann sig i helt andra tankar.
Uppslukad av fantasin satt killen och smånickade medan han gestikulerande åt ett osynligt väsen.
Jag hann inte tänka, det enda jag kände var skrattbubblorna i min mage som snabbt blåste upp sig och for runt.
Inte skratta! Neeej, tänkte jag och istället rabblade jag en svordomsramsa och borrade blicken rätt genom den buk-inflammerade mannen.
Men det var lönlöst, i ögonvrån såg jag killen med gesterna i full action.

Likt lava forsade ett mörkt och otäckt vrål upp ur min vulcano-krater till mun.
MUUUHHAAAAAHAAAAHUUUUUUUUUAAAA.
HHUUUUUUUUAAAAHHHUUUUUUUUAAAAAA.
Alla andra - knäpptysta.
Fullkomligt allvarliga, tillrättavisande blickar som om jag vore inflammationen själv i den döendes buk.

Jag var tvungen att hålla mig fast i armstödet på stolen. Kastade med huvudet åt alla håll för att få bort bilden av den gestikulerande killen. Jag gnäggade av skratt, tårarna sprutade.
Jag kunde inte stoppa det, det var som om jag var tvungen att rensa ur hela kroppen på gammal avdankad glädje.
Alla bara satt där och väntade på tystnaden, att mitt skratt skulle tyna ut.
Bara den tidigare gestikulerande killen log.

Efter ett tag började bubblorna och skrattet att lägga sig.
Jag lyckades samla mig och vi kunde återgå till den udda mannen som fick avsluta sin historia om den inflammerade bukspottskörteln.
Ordningen var återställd, precis som om ingenting hänt.
Märkligt det där med skratt.

30 DAGAR CLEAN!

2011-11-13T15:17:00.001+01:00

Han hette inte Che Guevara

2011-11-12T13:10:00.009+01:00

Jag kallade honom för Che Guevara tills jag var säker på att minnas hans namn korrekt.

Och nu har han varit här igen. I mitt huvud i drömmen.

Han var tillbaks. Med en ny jävla tjej. (Förövrigt ful.)

Överallt var han och jag försökte slänga ut honom ur mitt hus.

Jag letade efter hans äckliga finskor för att slå ihjäl honom med.

Han var fortfarande en pajas. Skröt om rån och slagsmål som han inte lyckats genomföra.

Jag försökte få honom att förstå hur misslyckad han var i den kriminella världen.

Där med.

Men han hade utseendet för sig.

Och sina sprakande jävla känslor som han aldrig kunde kontrollera, de var också där.

Som ett felkopplat växelverk.

Hoppas han brinner upp! Hoppas att han tar på ett jävla elstängsel och exploderar.

Hoppas han dör!!!

Nej, vad fan säger jag.

"Solen skiner i Stockholm, det är november... underbart ♥ och jag skördar sockerärtor från balkongen... Livet är gott!" "För ungefär en timme sedan i närheten av Östermalm", står det på Facebook.

Skördar sockerärtor från balkongen? Heter det inte på balkongen i såfall?

Här i den grå förorten odlas inte sockerärtor från balkong. Jag borde ta mig in till stan.

Det är ju ändå lördag.

She

2011-11-11T20:48:00.021+01:00

Det är fredag och det är nedräkning hos mig.
Clean & Serene ska det stå på den där satans brickan.
Om jag inte tabbar mig får jag hämta medaljen till folkets jubel, på söndag.
Applåderna och hurra-ropen kommer inte att vilja ta slut, tänker jag mig.

Det kommer att vara en stor dag.
Folk kommer komma fram och kramas, klappa mig på axeln och säga: "Fan, det där gjorde du bra! Aldrig har någon kämpat som du!"
Efter mötet kommer det att ringla köer med människor som vill ha mina råd, som vill ge mig en gåva eller som bara vill stå nära för att sola sig i min glans.

Jag kommer att vifta bort alltsammans.
"Äh... Det där var väl ingenting." kommer jag kanske att svara, knixande med mina axlar.
"Bara 30 dagar ju..." kanske jag fortsätter.
Folk kommer att opponera sig högljutt och samtidigt huka något för mitt nobla sätt att tackla ett så svårt eldprov. Att gå raka vägen i mål på en månads tid.
Att stå vid sitt ord.
Att kämpa utan att ge sig, ensam och mot alla odds.

Kanske kommer någon att ta med mig hem på middag.
Kanske någon väljer att bjuda ut mig på nåt kul.
Jag kommer med all säkerhet att vara populär hos det motsatta könet.
Killarna kommer att be en bön om att jag ska välja just honom bara för att i nästa sekund få vältra sig över mig och förlora sig i tjejen med T R E T T I O dagar.

Hon som har allt.
Hon som inte är rädd.
Den oemotstådliga - heta.
Den cleana och serena.
Hon som alla vill ha.
Tänk om det blir så. Hoppas.

Bara för i dag

2011-11-08T22:04:00.023+01:00

Jag är hemma i form av hjärndöd.
Jag kunde inte få liv i mig denna morgon, det var stört omöjligt.
Och inte blev det bättre för att klockan blev tolv nej det blev snarare sämre, hjärnan förblev som avstängd.
Jag är alltså hemma och jag beter mig som ett kolli - ömklig och slö. På gränsen till död.
Detta fenomen inträffar i stort sett varje gång jag närmar mig 30 dagar clean.

Vi har en kille i "Good enough"-gruppen som jag tycker mycket om.
Han sitter oftast rak i ryggen och talar med bullrig röst.
När han får frågan om hur hans dag har varit ger han alltid samma svar,
"NÄÄÄ, DET HAR INTE HÄNT NÅT ALLS, PRECIS SOM VANLIGT HAR DE' VART".
Det är första gången den här personen är nykter.
Men ändå är allt precis som vanligt, i hans liv.
Han har exakt samma rutiner nu som då. Whiskeyn står kvar bredvid spisen, precis där den ska stå när han 'brassar käk', som han själv uttrycker det.
Enda skillnaden nu är att han inte dricker.
Jag brukar undra om det händer nåt särskillt när han dricker den där Whiskeyn, spårar han ur, precis som jag? Blir han arg, sabbar han maten?

"NÄÄÄ, DET HÄNDER INGENTING. ALLT E PRECIS SOM VANLIGT. JAG DRICKER INTE S'ATT JA BLIR FULL, VA."
Jag är förundrad. Att dricka fast inte bli full... Jag får inte ihop det.
"JA VILL BARA LÄRA MIG DRICKA MÅTTLIGT, NÅN GÅNG IBLAND VA, DET E DÄRFÖR JA E HÄR!" säger han sedan. Alltid.
Jag gillar honom. Han har ett stort, varmt hjärta och han vill lära sig dricka måttligt för att bättre kunna ta hand om sig själv och sina barn.
Han har lärt mig att tänka rakare. Inte veckla in allt.

Den rakryggade killen anser det vara slöseri med resurser att blåsa i alkoholmätaren varje morgon.
Han ska ändå inte dricka nu, det har han ju redan bestämt.
Har man bestämt så har man.
Jag vill också vara som han.
Konsekvent.
Rakryggen skulle aldrig ringa sig sjuk om han inte var riktigt, riktigt hjärndöd.
Usch, jag är avskyvärd.

Bara för i dag ska jag GÖRA istället för att krångla.
By the way! Vilka jävla Wallenbergare vi hade till middag i kväll! De bästa jag ätit på länge.
Och min stödboende-kompis från första dagen håller troget på vår vänskap.
Ser jag honom på tunnelbanan skriker han över halva vagnen: "SOOOOPHIIIIIE!".
Jag skrattar ihjäl mig och folk glor, vi kanske ser lite omaka ut.
Juha heter han. Juha har bott i skogen i många år. I tält.
När hans bästis, inte jag alltså, frös ihjäl i sitt tält beslöt sig Juha för att bli nykter.
Beslut är beslut. Ett mycket bra beslut.
Vi kämpar tillsammans.

Good shit.

2011-11-08T01:01:00.001+01:00

Det händer bra grejer.

Inte min vilja utan din

2011-11-05T14:46:00.013+01:00

Ni vet den där känslan av total rädsla.

När man har gått så långt i sitt engagemang för något och man slås av att det inte kommer att klaffa.

Skräck i kvadrat.

Till exempel inför sitt livs största boxningsmatch där man vet att man kommer få råpisk.
När någon är otrogen. När någon nära dör.

Paniken och maktlösheten. Fasan som följer och alternativen är - fly eller fäkta.
Nåt annat finns inte. Jo, en enda tanke. Man ber. Inget tjafs, bara en enda mening och den ber man i versaler men inte till en människa.
Man ber till Gud.

Det är konstigt det där.
Att man i sin absolut viktigaste stund ber till nån som man inte känner, skit samma att man inte ens tror på honom men att man inte vet vem som ska rädda en... Var fan har vi fått det ifrån?

När jag befann mig i min största livskris, första gången jag var nykter, greps jag av en fruktansvärd panikkänsla.
I samma veva träffade min pojkvän en ny tjej. Jag gick under helt. Det värkte överallt, inuti, utanpå. All smärta jag försökte tackla från mitt tidigare liv formligen dränkte mig.
Kvävde mig. Jag grät och rökte, grät och rökte.

Jag var rädd, ledsen och helt utan skydd. Ingen familjebas att luta mig mot, inget eget hem, inga droger att döva mig med.
Jag hade blivit lurad in i behandling och nu fick jag luta mig mot den, mot de nya drogfria människorna och mot 12-stegsprogrammet.
Det var folk precis överallt. Nytt folk. Rörigt folk.

Jag mådde så dåligt, kunde inte vara kring människor.
Jag ville dö eller använda droger, ingen annan vilja hade jag.
Tillflykten blev en liten kyrka.
Längst bak i denna kyrka satt jag och tänkte, grät eller läste ett stycke ur Bibeln. Alltid samma stycke.
Det handlade om Jesus i Ghetsamene.
Jesus hade just blivit förråd (det här är min egen beskrivning av vad jag minns om historien).
Han gick ut i öknen med sina kompisar och bad dem att inte somna medan han själv gick lite längre bort för att be.
Han var livrädd, skräckslagen och ångestfylld. Tänk er själva, man vet att hela stan är efter en. Vet att man aldrig mer kommer få se sin mamma, att man kommer bli torterad i dagar för att sedan dö.
Fy, fan vilken skräckkänsla.

Jesus hade säkert funderingar på att lägga benen på ryggen och lämna skiten bakom sig.
Men han gick ut för att be på sina bara knän. Rätt ut i luften.
Han skrek:
"Abba, fader, ta denna bägare, men inte som jag vill, utan som du vill!".
Och med det vände han tillbaks till sina polare (som förvisso hade somnat fast de inte skulle).
Jesus fegade inte ur.
Han gick ut, bad, fick nån konstig ny styrka och gick tillbaks för att utföra vad han skulle.
Inte som han själv ville utan som, kanske Gud, kanske hans eget undermedvetna ville.
Inte min vilja utan din. Man blir ett med universum.
Mysteria Magnum som det kallas. Man slutar bry sig om sin egen idiot-röst därinne, som säger: "Stick! Lyssna inte inåt! Släpp inte kontrollen!".

Hade jag inte läst den där bönen och sedan fortsatt att be den om och om igen i min självömkan och desperation, då hade jag varit död i dag.
Det var det som hände igår.

TGIF

2011-11-04T18:26:00.004+01:00

Jag tar tunnelbanan hem. Jag har haft en bra dag i behandlingen och jag har träffat en nära vän som jag hängt med i Liljeholmen och nu åker jag som sagt hem.
Bredvid mig i vagnen sitter en byggarkille och hans fredags-systembolagskasse håller han i med korta tyglar.
Lila påsar är fult tänker jag.
Jag känner mig okoncentrerad och lite orolig. Inte uppåt alls.
Vägen hem från tunnelbanan känns direkt obehaglig.

Jag tänker att jag borde ta det lugnt, stanna hemma ikväll men en kille i min grupp har messat och vill gå på ett möte. Den elaka djävulen dyker upp i mitt huvud och säger "Hoppas att han har gått ut (och supit) så jag slipper". Vilken vidrig jävla tanke. Jag måste vara riktigt sjuk. Och elak.

Jag bestämmer mig för att flytta på djävulen och messar killen. Frågar om han är på gång för mötet.
Inget svar. Oron i mig stiger. Mitt fel säkert. Jag kan lika gärna gå ut jag med.
Vill bara bli av med oroskänslan i kroppen. Pallar inte möten eller att över huvudtaget träffa nån.
Börjar bli trött på att säga vad jag känner.
Så svarar killen från gruppen. Han skriver att han är hos sin mor och att han är helt slut.
Han är ute. Jag kände det på mig. Jag känner för att skita i allt det här nu. Vill bara bli av med min ångest och få släppa loss. Inte dricka. Inget flödder. Skulle bara må jäkligt bra om jag tog ett par linor. Det är allt.

Ok, jag drar på möte först. Sen får jag se.
Jävla piss-ångest.

Jag tittar bort ett tag

2011-11-03T20:54:00.002+01:00

Jag har TV:n på och det är Robinson. Igen.

Just nu tar Paolo i för full hals. Han skriker som om han hade en krigshärd från romartiden att handskas med.

Jag försöker skärrat se vilka deltagare som mottager detta vrål men hittar bara sex veka stackare som vinglar omkring på nån jävla balansgång.

Jag blir så generad. Måste titta bort och pilla med nåt annat.

Jag ägnar mig åt igenkännings-bilder. Allt för att skingra tankarna från Paolo och hans plågade skri.

Crema di nocciole

2011-11-03T20:13:00.003+01:00

Asså såhär. Kan det bli bättre? Just i denna stund, när jag kommit hem till mitt lilla slusk-näste, duschat, krypit ned i den underbart mjuka sängen med rena lakan för att njuta av två, av mig ännu osedda program av italienska Grande Fratello, riktigt klegga i mig denna förnedrings-tv:ns lägsta form och få suga i mig 17 påsar nötkräm som jag köpt på Willys. Då! Då njuter jag och uppskattar galet varje sekund av de senaste 21 dagarna.
Clean och seren. Ren inifrån och ut.

Tack Gud. Vem du än är.

2011-11-02T23:02:00.001+01:00

HÖR UPP!

Till dig som kommenterat lite sturskt och haft dig, både här och i andra forum, där du om och om igen vill

Till pappa på din helgonadag

2011-10-30T23:46:00.003+01:00

När jag var 23 år dog min pappa.
Jag höll i hans hand när han drog sitt sista andetag.
Luften försvann ur honom och det kändes som den försvann ur i mig med.
Jag kände mig lurad, kunde inte förstå, jag var helt jävla chockad och bedövad av smärta.
Ändå försökte jag visa min omgivning att allt var lugnt, att jag var minst lika glad som vanligt.
Jag skrattade mer, festade mer.

Den villkorslösa kärlek och beundran min kaotiske far visat mig var borta.
Jag tog den förgivet, trodde nog att den var evig. Att han var evig.
Och jag svek honom. Precis som han svek mig.
Förlåt.

With lots of love

2011-10-29T23:25:00.013+02:00

I behandlingen snackas det om att vara "Good enough".
Jag ryser varje gång vår terapeut säger de magiska orden.
Alla tycker att det är ett sånt bra uttryck, några i gruppen vill också testa det. De ler slappt och utstöter:
-Jag är "Good enough"! som om de nästan var färdiga att börja gråta över sin lättsamma syn på sig själva. Nästan varje dag sker detta i vår grupp.
Jag spyr. Jag kan inte tänka mig ett större hån, en tydligare beskrivning på vad jag absolut hatar mest i det tvång som innefattar att vara människa. Att över huvudtaget behöva se på sig själv som något som "duger", något som stämmer överens med nån jävla klapp-och-klang-skola från 70-talet.

-Varsågod; här är livet, du ska leva i minst 80 år och du kan göra PRECIS vad du vill med det.
Åka till fjärran länder, lära dig nya språk, äta himmelsk god mat och dricka vatten och sprit och tugga i dig LSD och bli en världsberömd filmstjärna och segla över Atlanten och förlusta dig med kannibaler, gå i kloster och ja, göra vad fan som helst. Och så vill man nöja sig med att vara "Good enough".
Fy fan så äckligt.

Det här tänker jag på nu när jag kommer hem till mitt vidriga lilla skyffe i en förort i Stockholm.
Jag har inte gjort något dumt. Jag har kommit hem i tid. Jag har blåst noll komma noll i alkoholmätaren. Jag har kollat på "Så mycket bättre" tillsammans med ett äldre, gravt alkoholiserat par som menade att E-type gjorde en kanon-version av Tomas Ledins "Sommaren är kort" och jag har tänt mitt enda ljus - mitt dopljus för att piffa till lördagskvällen något.
Skulle jag mitt i den här såsen tänka att jag var "tillräckligt bra" eller om jag över huvudtaget la fram en åsikt om hur jag värderar min egen 'bra-het' här och nu så skulle jag skjuta mig själv i skallen.

Jag hoppas att alla varelser, till och med de som bor i detta tragiska hus, inklusive min granne som dog på sitt rum i natt, någon gång känt att de är mycket, mycket värdefulla.
ÅTMINSTONE som utgångspunkt.

I walk the line

2011-10-28T23:50:00.007+02:00

Drogfrihet är en färskvara.
Andligheten är det första som försvinner när vi inte sköter vårt dagliga program, säger min sponsor.
Jag vet att hon har rätt, det har hon förövrigt i allt.

En nära vän har klivit ut. Hon går på varor, heroin.
Min sponsors tes gäller även för henne. Jag känner henne så väl.

Jag vill gråta, åka och hämta henne där hon är, men det går inte.

Folk som ska drifta, sälja sig själva, fixa nytt, en massa jidder helt enkelt.

Jag har bestämt mig för att inte hålla på med det där och jag har för kort clean tid,

vet inte om jag pallar att se den platsen.
Jag känner mig tom och patetisk men det är ok, jag behöver inte använda idag.
I morgon kan jag kanske vara till hjälp.

Gud, uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut.

I walk the line

2011-10-28T22:50:00.001+02:00

Drogfriheten är en färskvara.
Man måste ta sin medicin varje dag, göra sitt dagliga jobb.
Det första som försvinner är andligheten i en säger min sponsor, och jag vet att hon har rätt.

En nära vän till mig har just gått ut igen. Hon går på varor, som det heter. Heroin.
Jag vill gråta men det är stopp.
Vill åka och hämta henne men där hon är nu får jag inte sätta min fot,
det känns lite riskabelt med tanke på min korta drogfrihet. Idiotiskt.
Ska det va så jävla svårt undrar man? Drifta, leva i källare, sälja sig själv för en kvart i himlen.
-Det är väl bara att skärpa till dig och sluta! Har man fått höra.
Har man en gång tittat för djupt ner i sylburken är det svårt att gå tillbaks.
Jag känner mig tom men jag håller mig på vägen.

Gud uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut.

Gud! Befria mig från honom!

2011-10-27T22:42:00.001+02:00

Folk talar om honom.
Han måste ut ur mitt huvud igen.

DJÄVULEN I MIG

2011-10-25T15:55:00.005+02:00

I mitt huvud har DA DEVIL satt sig i dag. På vänster sida högst upp sitter han. För det är en han, och han är ond, varm och slug.
Han visar mig en massa mörka rum. Oftast källarförråd dit man kan krypa in och vara påtänd.
Jag försöker att inte kolla dit men han ger sig fan inte.
-KOLLA HÄR! skriker han så plötsigt att jag inte hinner tänka. Och så är filmen redan igång och JAG är med i den. Krogar, nattklubbar, stora vita högar, mörka höstnätter, vansinniga jakter. Allt det här spelar han upp den jäveln, flinande som gäng-killarna i korridoren.

FUCK YOU! Din jävla looser. Nu går jag ner och kollar om det finns nån tvättid. STICK DITT JÄVLA MISSFOSTER!!!

En annan teknink är att be om att bli befriad från drogsuget.
Det ska jag göra sen.

MS 13 är här

2011-10-23T23:03:00.001+02:00

22.10. Larmet går men det är tomt i korridoren utanför mitt rum.
Har alla hunnit ut redan? tänker jag och slänger på mig en jacka.
Jag passerar tv-rummet på väg ner och det tjuter fortafarande som fan.
Jag sticker in huvudet i rummet och ser till min förvåning att där sitter ett gäng nya killar och glor på tv som om de vore i en annan värld.
Helt oberörda av larmet som dränker ljudet från tv'n.

-Hur fan kan ni sitta och se på tv med det här larmljudet, skriker jag.
En kille som ser ut att komma direkt från San Salvadors MS 13-gäng tittar upp.
-Äh, det är nog bara nån pundare som röker roppar under brandvarnaren, säger han.
Plötsigt blir det liv i killarna och de vill alla följa med och undersöka saken.

Jag går ut, omringad av fem flinande kola-gangsters.
Då tystnar larmet.
INTE, umgås med såna här, INTE umgås med såna här, säger jag till mig själv och tackar för mig.
Snabbt in till mig och låser noga.
Skönt med egen kuppe, som mamma skulle ha sagt.

MS 13 är här

2011-10-23T22:25:00.001+02:00

22.10. Larmet går. Det låter högt som fan. Jag går ut och kollar i korridoren. Tomt.

Har alla redan hunnit ut!?

Jag drar på mig en jacka och ser att det lyser i tv-rummet.

Där sitter ett gäng nya killar och ser på tv som om ingenting hänt.
-Hör ni inte hur det låter! skriker jag.

-Äh, det är nog nån pundare som sitter och röker roppar, säger en kille som ser ut att komma direkt från San Salvadors MS13-gäng.

Jag sticker in huvet i tv-rummet och skakar på det, hur fan kan ni kolla på tv när brandlarmet tjuter så här?

Plötsligt vaknar alla till liv och vill följa med ner och röka.

Jag är omringad av fem flinande kola-gangsters.

Då tystnar larmet.

-INTE umgås med såna, INTE umgås med såna, säger jag till mig själv och tackar för mig.

Dagens inredningstips!

2011-10-23T13:52:00.002+02:00

Jag sitter på mitt något kala rum med tv, soffa, säng, och hylla, känner mig rik.
Soffan är i mörkblått jeanstyg. Tv'n är inte av platt modell. Sängen är smal men väldigt mjuk.
Väggarna ljusblå med en mörk papp-'veni-vidi-vinci' bård på toppen.
Gardinerna är nog det bästa, även de blå, mellanblå och en halvmeter för korta.

Jag tänker på mitt rum när jag var liten. Det var också blått. Min favvo-färg då. Allt skulle va blått.
Mitt rum var det enda i vårt hus som överhuvudtaget hade någon färg (eller tyg).
Jag vet inte varför men ingen av mina föräldrar eller syskon verkade intressera sig för det där med inredning. Man tog ett par lådor till soffbord, ett gammalt trasigt gult bord fick vara skrivbord åt brorsan och tjocka gröna kuddar fick agera soffa.
Konst och musik var däremot viktigt. Och planscher som man satte upp med grått kitt.

I mitt blå rum ville jag så klart ha blå gardiner. Pappa klippte stolt fram ett par mörkblå saker och hjälpte mig att fästa dem vid mitt fönster.
Det är ett av mina lyckligaste barndomsminnen. Pappa och jag, höga på skaparanda. Glada.
Ett snöre tvärsöver fönstret, som en tvättlina och så knippsade vi fast gardinerna med stora klädnypor. Blå klädnypor så klart.
Tyget var tungt och linan sviktade litet, det var svårt att få den helt spänd minns jag.
-Det där fixar vi sen, sa pappa. Det här är bara provisoriskt, sa han.

Jag var 12 år och hade ett blått rum. I en blå glasskål hade jag mina cigaretter och i garderoben gömde sig redan halvfulla vin- och spritflaskor.
Jag var barn men ändå vuxen.
Jag tänker ofta på om jag hade kunnat göra något annorlunda då.

Stilnoct

2011-10-22T16:59:00.001+02:00

Det är lördag eftermiddag och jag har en Stilnoct i min hand.
Här på boendet har vi en fiffig liten kiosk som håller med både värktabletter, cig, glass mm.
Sjukt lyxigt.
Jag var tvungen att köpa alvedon tidigare idag, trots att jag inte borde handskas med tabletter över huvud taget.
Jag vet, det låter töntigt men med facit i hand vet jag att tabletter, även om de är gjorda av krita drar igång ett sug hos mig. Jag gillar lukten av det kemiska. Plåster, sjukhusbedövning doftar de.

Jag köpte alvedon för min snuva och värk. I kiosken stod en lång man och gormade på knarkares vis.
-TJÄÄÄÄNA! Ä DU NY ÄLLÄRRR? -VAD TÅR DU FÖR GRÄJJÄRRRR? HÅRSAR DU ÄLLÄRRRRRR?
Den långe gormade åt mig på göteborska.
-Nej inte horce, lite allt möjligt men alkohol, piller och kokain är mina huvuddroger, sa jag.
-LAAADD!!! ÅÅÅÅH JÅ FATTAR. LADD ASSÅ!!!
-Ja just det, ladd. Jag har väldigt ont i kroppen såhär efteråt, tänkte köpa alvedon.
-JÅÅÅÅÅÅ; PRÄSSISSS, ONT SÅ IN I HÄLLLLVÄTTÄ Å LAAADDD!

Jag fick mina tabletter och gick mot dörren. Göteborgaren följde med.
Helt plötsligt - pillerdosa upp och en tablett i min hand. -ÄÄN VÄLKOMSPRESSSÄNT, väste han och blinkade.
Jag drog igen dörren med tabletten i handen.

Stilnoct, min gamla trofasta vän.
Så mycket vi har gått igenom tillsammans du och jag.
Farväl min vän. Du får simma iväg genom avloppet nu.
Det är slut mellan oss.

Hemlängtan

2011-10-20T22:34:00.001+02:00

Det är Robinson på TV när jag kommer hem.
Deltagarna börjar bli trötta och talar om hemlängtan.
För att spara sin energi till tävlingarna väljer en tjej att inte hjälpa till i lägret.
Två av killarna lider svårt av hemlängtan.
Jag tycker det är fint och tänker att... det har säkert redan gått 3-4 månader. Minst.
Usch vad jobbigt.

Så kommer det. EN HEL MÅNAD! Det är så länge de har varit borta.
Och på denna ö hävdar dessa fullt friska män att situationen är outhärdlig.
Jag har lust att sparka sönder hela jävla TV'n.
Släpa killarna i sanden och trycka ner dem i vattnet.
JÄVLA SOPPOR. JÄVLA SJÄLVGODA PISS-ROBINSON-IDIOTER.
Så går det på ett tag i mitt huvud tills jag lugnar ned mig något.

Så många av dessa reality-serier jag varit med om att spela in.
Så många trötta, ledsna deltagare.
Igenkänningsfaktorn hos de svenska tv-tittarna är skyhög.
Och de har varit borta en hel månad. Snart.

Jag kan inte låta bli att leka med tanken att sätta 15 hemlösa eller fd missbrukare på den där ön.
Jag har aldrig sett maken till uppfinnings-rikedom hos fd kanarkare och alkoholister.
Kreativa så in i helvete.

Ön skulle förvandlas till en campingplats med gator och verkstäder.
Byteshandel och marknader, gourmet-matpaltser med riktiga eldstäder.
Att göra upp en eld? Skämtar ni?
Fånga fisk? Ha!
Bygga ett hus!? Tsss.
Skalbaggar skulle förvandlas till vackra smycken. Löv skulle tvinnas till garn.
En förbipasserande orm skulle bli byns maskot och döpas till Putte.

Hemlängtan? Visst, efter ett år eller så.
Jag skulle dö för att se ett sånt gäng på en öde ö.

Idag har jag varit nykter och drogfri i exakt SJU HELA dagar.
I morgon är det fredag och kanske en kritisk dag.
Humöret skiftar lite lätt.
Sånt är livet, tänker jag.

Rör du min mat dödar jag dig

2011-10-19T20:06:00.001+02:00

Idag:
Stekt strömming med potatismos.
Senare:
En av de bästa hållkäften-grytorna jag smakat i mitt liv. Med ris.

Kan man byta ut ett drogsug mot något annat? Svar ja. Jag är besatt av mat.
Världen står still när jag äter.
Det är allt jag har att säga i dag.

Hög i nivå

2011-10-18T18:39:00.000+02:00

100-kiloskvinnan från matbespisningen är tillbaks. Eller snarare, jag är tydligen tillbaks för hon muttrar till en av gubbarna att hon fan inte känner igen alla boende här längre.
Det där hör jag och jag förklarar att vi faktiskt redan setts.
Gubben försvarar mig med att tanten börjar bli senil.
-JA MEN DU HAR INTE VARIT HÄR SEN DESS, gastar hon.
Nähä ok, jag har väl inte skrikit tillräckligt högt, tänker jag.

Bara för att klargöra litet: missbrukare och fd missbrukare skriker gärna när de talar. Vad det beror på vet jag inte riktigt men de menar inget illa med det. Ingen ska liksom få komma och sätta sig på en. Om det nu var det man tänkt göra.
Som missbrukare ligger man gärna ett steg FÖRE fienden, om ni förstår.

På behandlingen är det likadant. Vi är sex personer i gruppen och alla utom en tar i från tårna.
Den sjätte personen, den lågmälde, har ett annat trick. Han lurpassar. Väntar tills terapeuten drar ur honom sina storys och då slås vi andra med häpnad och fyller i med NÄÄ.. och OJ OJ OJ. Och han njuter i fulla drag. Och full är precis vad han varit.
Under behandlingsperioden ska man vara clean och därför beslöt sig den lågmälde för att ta en liten farvälcermoni till drickat. Innan han började alltså.
Cermonin bestod av 5 liter vin, 10 öl, ex antal jäger och ett par drinkar.
Under en och samma kväll fick han i sig hela härligheten, sen pajade hans lever och nu sitter han här och lurpassar.
Det är en mycket (!) intressant grupp jag hamnat i.

Dagens uppvaknandeord, uttalade av en gammal tjackisgubbe vid rökbänken nyss: "Jag tycker det är mysigt med det här ruggiga spöregnet, så länge löven är kvar på träden."

Små, små saker börjar vakna till liv i mig, igen.

Banan i låda

2011-10-18T08:16:00.000+02:00

Morgon.
Jag är varm i hjärtat när jag vaknar.
Jag - en social varelse, van vid att umgås med stora produktioner och nu har jag nåden att vakna i ett hus med 99 andra människor!
Vi hör ihop. Vi ska äta frukost ihop.

Matsalen är nästan tom när jag kommer ner. Jag fyller en tallrik med gröt så det nästan svämmar över.
-HEJ SOPHIE! skriker en svajig kille rakt in i mitt öra. Han ler brett och fortsätter: -JA' HAR DIN MATLÅDA HÄR! Han ser noga igenom kassarna med matlådor som väntar på sina ägare, hittar min och räcker lite förläget över påsen.
-Åh, tack, tack mumlar jag.

Jag sätter mig vid ett bord i mitten av den stora salen och tuggar i mig gröten. Matsalen fylls snart. Folk swishar snabbt förbi mitt bord och sätter sig runt omkring. Det är knökfullt när jag går, bara mitt bord är fortfarande tomt.
I matkassen har köks-killen stoppat ner en banan och en läsk som bonus.
Han vet. Och jag vet. En enda liten banan är allt som behövs för att visa medkänsla.
Vi hör ihop som sagt.

Första dagen på min fjärde behandling

2011-10-17T22:47:00.000+02:00

En gång (i somras om jag ska vara helt ärlig) kom jag över en flaska hostmedicin. Cocchilana tror jag den hette. Det var en stor flaska.
Glatt hemkommen efter en koks- och vinkväll på stan, tyckte jag det var en bra idé att prova litet av den magiska drycken.
Det är här jag hamnar i någon sorts utomkropps-tillstånd. Följande stund, timme eller timmar, spelas liksom upp för mig som på film.
Jag vet inte hur länge jag opererar.

Vad jag minns är att jag känner mig jävligt läcker. Jag står framför hallspegeln iförd en pösig baddräkt och stora gummistövlar.
Med hjälp av ett rakblad lägger jag några lätta snitt över låren, magen och sedan kinderna.
Jag känner ingen smärta, bara den sköna känslan av ruset från hostmedicinen. Jag liksom dansar fram snitten som med slaget av ett trollspö. I dansen är jag plastik-kirurg.
Jag klämmer ut var och blod ur snitten så att lår och kinder ska bli slanka.
Baddar med en frottéhandduk och förundras över hur bra allt går.
Ett geni är vad jag är i denna stund.

Jag vaknar i en blodpöl på stengolvet i trapphuset. Fy fan, fan, fan! Vad har jag gjort!?
Låren och kinderna skriker rakt ut. Jag måste bita ihop för att kväva smärtan.
Jag tror att jag svimmar av ren rädsla för mig själv. Jag tuppar i alla fall av.

Nästa sekund ligger jag i en säng på akuten och tomhet är allt jag kan känna.

I dag var första dagen på min fjärde behandling.
Det är mitt femte försök att bli clean och jag anar att den här resan kommer att bli tuffare än någonsin.

Jag dök aldrig upp till biffen

2011-10-16T20:31:00.000+02:00

Jag vaknar igen 12 timmar senare, lagom till frukost men bara för att somna om igen.
Jag drömmer mardrömmar och skriker i sömnen och vaknar till liv och undrar om gubbarna tror att jag pundar på rummet.
När jag vaknar igen har jag sovit i ett och ett halvt dygn. Klockan visar 4.35 på morgonen och jag har en fullständigt kvävande migrän.
Det första som tynger mig är att jag missat middagen jag skulle till. Min kompis som också följde mig hit i går morse frågade om jag ville äta biff hos henne. Nu har jag missat det och jag har missat att säga till henne att jag somnat.
Fan.

Jag lyckas få tag på ett par treo av en granne som sitter i det gemensamma tv-rummet.
Tabletter är för min del förbjudna att inneha.
Jag sätter mig och mailar till kompisen och förklarar dygnet som gått.
Känner mig något bättre.

Går ned till matsalen och äter frukost. Utstirrad men hejad på. Äter två tallrikar prinskorv, bacon och ägg, ett kokt ägg och två smörgåsar. Folk har slutat glo när jag är klar. De flesta har redan gått.

Jag går upp till mitt rum.
Jag har fått ett sms av min kompis. "Vänligen meddela mig hädanefter ifall du inte ska komma på middag etc. Kram".
Jag sätter mig på sängen och gråter.

Mina fötter vill fly. Ut ifrån rummet och ut genom entrén går fötterna.
Strax utanför huset sitter några gubbar på en bänk och dricker kaffe.
Jag sätter mig ner och röker.
-Hej, dig har jag inte sett förut, säger en av gubbarna. -Har du också Hepatit C? frågar han.
Jag ler och tänker på hur vackert det är med höstsol.
Jag har en vän.

Stödboendet

2011-10-16T19:13:00.006+02:00

Är installerad på mitt tredje stödboende. Detta, till skillnad från de tidigare ligger utanför stan och har rykte om sig att vara ett riktigt gubb-alkis-dagis.
Det är jag och 99 riktigt trasiga herrar med rullatorer och en o annan tjackis-brud med två tänder.
Det känns skönt. Inga P34-or här, såna som får villkorligt från kåken och något yngre än rullatormännen.
P34-orna är inte bra för mig, inte på något sätt.
Här är lugnt som i graven, och alla är så gulliga.

Efter att ha skurat rummet och fixat lite får jag låna en tv, jag får nya rentvättade lakan o handdukar som doftar gott.
Jag har bara en väska med mig med lite kläder, tandborste och lite tandkräm utklämd i en fryspåse.
Det går snabbt att bli klar med rummet.

Klockan är halv fem och det är middag. Gemensam matsal nu igen. Jag går dit. Utstirrad.
Ber att få ta maten med upp på rummet.
En tant på ca hundra kilo slänger åt mig pappers-tallrikar och bestick.
-DU E NY HÄR VA!!? skriker hon.
Fin köttfärspaj, ser ut som restaurang-gjord, tänker jag. Och en stor och fräsch salladsbuffé. Nice.
Jag går upp till mig och slocknar direkt.